Jag är kär.

Så har jag äntligen sett den. Michelangelos Pietà. Den står i St. Peterskyrkan i Rom, numera bakom en massa plexiglas efter att en galning hoppade på den i 1972, slog på Maria och skrek ”Jag är Jesus och du är inte min mamma!”. Jag hade gärna visat en egen bild men den hade mest visat baksidan av huvuden och reflektioner i glaset, så här några bättre.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 07.53.09

Nej, jag är inte anhängare av någon religion. Men jag är nog kär i Michelangelo. Jag vet, han var troligen grav autist, han tvättade sig aldrig och han skrek åt sina skulpturer. Men vilken konstnär… Utan honom tror jag inte någon konstform hade varit som den är idag. Och jag tror inte att naturalismen hade varit så dominerande.Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.09.05

Så här såg tidigare Pietàs ut. Med variationer. Och ja, man förstod ju att det var lidande.Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.38.56 Mycket lidande. Och mycket lidande föder ju dåligt samvete och skuld för jag lider ju inte och man värjer sig och känner sig lite dålig för aldrig i livet skulle jag hänga på korset för mina principer, jag är bara en enkel dålig skit här på jorden.

Så kom Michelangelo. Han var 23. TJUGOTRE. Och fick ordern att skapa ”det vackraste marmorverket någonsin beskådat”. Lätt uppgift! Han tog ett enda gigantiskt stycke marmor och knackade ur den här. Utan el. Utan annat än en penna, handborrar, mejslar. Ett fel och så kunde det vara kört.

Ja, den är tekniskt mer än briljant. Men det är inte det som gör den så fantastisk. Det är realismen, spänningen och känslorna. Han gjorde en Jesus som var en vacker ung död man, han var av kött och blod och muskler precis som vi och han hänger död i sin mammas armar. Han gjorde en mor som ser på sin son som den vackraste sonen för vi tycker alla att våra söner är de vackraste och han ligger som ett litet barn; Michelangelo gjorde Maria stor, alltför stor, för att hennes barn skulle kunna ligga i hennes famn. Han förstod att vi skulle stå underifrån och se upp på den och han la Jesus så att han preciiis skulle vara på väg att ramla ner från hennes knä, ner på oss. Och han polerade upp sidorna på den för han såg ljuset, han förstod ljuset, han visste att hans figurer nästan skulle bli levande när ljuset reflekterade i marmorns högdagrar. Han fångade ett ögonblick, en känsla, i tiden.

Och jag tror människor blev drabbade, berörda. Det var ingen staty som bombarderade dem med skuldkänslor. Det var en staty som talade om kärlek och förlust och sorg och smärta och acceptans. Sådant som vi alla känner och brottas med. För det är det som konst handlar om. Att vi ser något om känslor vi kan känna igen i oss själva. Och vi känner oss plötsligt som en del av något större, och vi förstår att vi inte är ensamma om våra känslor. Och efter det var konsten sig inte lik. Ja det har funnits rörelser mot naturalismen och realismen och åt alla möjliga håll, men vi landar alltid tillbaka i: Blir jag berörd? Väcker det känslor?

Och ja nu undrar du kanske varför jag skriver om det här i en filmblogg eller så fattar du precis för ja det är ju det som bra film handlar om. Att inte tala om utan att tala med. Att ta fram ögonblicken. Att låta publiken uppleva känslan, de många komplicerade känslorna vi kan känna i bra skådespeleri. Att klippa just i spänningen och låta känslan landa hos oss.

Det är därför en och halv miljon människor går till biografen och ser ”En man som heter Ove”. Ja det hjälper att det är ett snyggt paket med en känd bok och Rolf Lassgård spelar. Men vi berättar om den för våra vänner för att vi har känt något om vad livet handlar om. Om kärlek och sorg och rädsla för livet. Och vi har berättat om ”En underbar jul” för att vi känner med karaktärerna i deras tillkortakommanden och vilja att vara bra människor. Och de av oss som haft förmånen att se ”Tjuvheder” och ”Efterskalv” har fått uppleva otroligt starkt mejslade känslosprängande karaktärer som kämpat med sig själva och sina misstag och trots massivt motstånd, desperat försökt göra om, göra rätt. Det är filmer som inte lämnar en oberörd. Varför fler inte har sett de två är en annan historia för en senare blogg. Idag vill jag bara tacka knasiga Michelangelo.  Och varje gång en film lyckas borde vi alla jubla. Vi sitter ju alla i samma sjunkande skepp och bevittnar biograffilmens undergång.. Faktiskt, när jag tänker på det borde jag kanske ha skrivit om Michelangelos Noah’s ark istället…

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.28.47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s