Digitala fantasier

Samtidigt som jag skriver dessa små rader så pågår Luleå Filmkonvent, filmbranschens årliga konferens och firmafest.  Jag är tyvärr inte där. Sitter i stället och räknar budgetar på ett nytt superspännande superhemligt projekt och försöker göra er lite nyfikna.

I Luleå pratas om den nya filmpolitiken, om SFIs förändrade stödsystem, om de regionala filmresurscentrumen och mycket mer. Men ingenting om distributionens utmaningar. Vad jag kan se av schemat i alla fall.

Under tiden når svensk biofilm ut till ett rekordlågt antal människor. Besöksiffrorna på bio i Oktober i år var de lägsta på fem år, både vad det gäller utländska och svenska filmer. Bara 16% av alla biljetter sålda var till en svensk film. På hela året är siffrorna ännu sämre – Den svenska marknadsandelen är bara 14%.

Jag blir så trött att jag inte ens orkar skoja till det idag, tror jag.

7nmfkppqka9mo

När vi pratar om hur vi bäst ska stödja svensk film så måste en liten del av det handla om hur vi ska stödja kreatörer. Och kreatörer gör film, inte för sig själva och sin navel (oftast inte i alla fall) utan för att möta en publik. För att berätta något som vi tycker är så viktigt att vi ägnar många år av våra liv åt det. När vi inte får ut våra filmer till publiken så dör vi en smula.

Det fanns en tid då vi kunde säga att folk vill gå på bio, de måste bara hitta rätt film. Den bilden är inte längre helt sann. Jo folk vill gå på bio. Men vad man vill se på bio förändras med tiden. En gång i tiden betalade vi för att se det här:

I 1895, när bröderna Lumière vidade den här så flockades besökarna och det ryktas att vissa svimmade av rädsla för det framstörtande tåget. Det är liiite knepigare idag. Vi gör inte dåliga filmer!  Men vi gör allt färre filmer som klarar konkurrensen om biografpubliken. Vi gör politiska filmer, personliga filmer, dokumentärer, men väldigt få spelfilmer som når ut till en bred publik. (Varför det är så, är en annan diskussion…) Det är faktiskt väldigt få filmer publiken verkar vilja betala en biobiljett, popcorn och parkering för när det finns så många andra visningsfönster. De allra flesta svenska filmer är sådana som åskådare hellre vill se i en annan plattform.

Under hösten har jag varit på dragningar kring den nya svenska filmpolitiken och SFI:s stödförändringar. Återigen, visioner och förändringar kring produktionen av svensk film. Genus och mångfald, representation. Möjligheter till talangutveckling, experimenterande filmskapande. Men ingenting om den försvinnande möjligheten för svensk film att bli sedd och den försvinnande lusten från publiken att se svensk film på bio.

Varför har vi inte sedan länge en digital betal-plattform där alla svenska filmer som fått stöd från SFI visas? Där kreatörer kan presenteras, där bakgrund och fördjupning finns. Det är en sån självklar fråga att ställa om man står utanför branschen. Kan det bero på att vår största biografägare i Sverige har varit en viktig part i filmavtalet som har styrt filmSverige sedan 1963? Biografernas stora skräck är digitala fönster som de själva inte äger, och mycket kraft har gått till att behålla ett exklusivt premiär- och visningsfönster på filmer de vill ha. Samtidigt finns allt färre biografer och allt fler filmer från utlandet. Konkurrensen är hård. Biografbristen är kännbar. Filmer får en, max två veckor på sig att slå igenom, sen plockas de bort från de flesta dukar, till förmån för nästa film. Det är en märklig situation; som en teater som lägger ner en massa pengar och repeterar upp en massa pjäser. Men sen inte har scener nog för att sätta upp dem.

Eftersom det bara är biograffilmer som får pressens uppmärksamhet och bio har någons slags nostalgiskt skimmer så vill alla fortfarande ha biografrelease. Trots att det har blivit den absolut dyraste reklamplatsen som finns. Trots att de flesta filmerna hinner försvinna innan folk hunnit få på sig kappan och gå ut. Och sen hamnar filmerna i ett virrvarr av diverse plattformar. Några lagliga, andra inte.

Nu ska vi gå över till en statlig filmpolitik. Så varför inte slå till och skapa vår egen plattform? Varför inte ställa som ett politiskt krav att ge alla svenska filmer, producerade med våra skattemedel, samma chans att nå ut till alla i landet? Nu finns ju tekniken som kan göra tillgängligheten av film demokratisk och för alla. Man kan fortfarande ge biografer lite exklusiv tid. För att hålla husfriden. Men förr eller senare borde alla filmerna finnas tillgängliga, som betaltjänst, på en bra plattform, med information om både produktion och människor bakom. Tänk, att sitta hemma. Se en film. Få ett tips på en annan om ett liknande tema. Eller klicka in dig till en intervju med upphovsmakarna. och med resencenten som hatar filmen. Eller inte. Möjligheterna är svindlande oändliga!

Jag kan höra alla mina kollegor med motiveringar om varför det inte går. Självklart går det. Om den politiska viljan finns att prioritera visningen lika högt som produktionen så kan de ekonomiska och affärsmässiga utmaningarna lösas. Men finns den viljan?

Det här med marknadsföring.

Det här med distribution och marknadsföring för film  är knepigt. Har funderat lite på det när jag går fram och tillbaka till jobbet. Jag har spanat fram en ny teori. Den är att ju bättre betyg en film har, ju sämre marknadsföring ska den ha. Den ska straffas för att den är så bra. Nu ska jag bevisa min spaning:

Sån här fantastisk kampanj får Ron Howards ”Inferno”:

Den fick i snitt 2,7 av alla svenska kritiker.

Så här fin kampanj får Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann” (4,6) och så här illa går det för Johannes Nyholms fina ”Jätten”, som fick 4,1. (Jag ber om ursäkt för Simbas dåliga uppförande. )

img_0354img_0373-1

 

Men seriöst. I denna tid där det blir allt svårare att nå igenom i mediabruset så ska kvalitetsfilm konkurrera med blockbusters på samma marknadsvilkor men med inga pengar för marknadsföring. Och sen är vi jätteförvånade när inte publiken kommer.

Biografen har faktiskt blivit många filmers största akilleshäl. Det har blivit exponeringsfönstret som vi inte kan vara utan för att det ger mest uppmärksamhet, men det är mest kostsamt och ger minst tillbaka. Som ett skyltfönster som ingen hittar till. Om dom inte går förbi en kissig papperskorg.

Ja det finns en massa underbart med biografer. Och vi älskar alla att gå på bio. Tror vi. Men sanningen är att vi mycket hellre väljer vår underbara soffa och plaTV om det inte är stora blockbusters. Som ”Inferno”.

Men om du som jag tror att det är såååå mycket svårare nu att få in folk på bio, så kan jag berätta att enligt Ira Deutchman har det ALLTID varit lika svårt att få ”butts in the seats”. I helgen var jag på Chicago Film Festival och lyssnade på hans funderingar. Ira är en legend. Den första filmen han distribuerade var John Cassavetes ”A woman under the influence”. Det blir inte mycket kreddigare än så. Inte så mycket svårare heller. Han var typ 18 och jobbade för studentkåren och Cassavetes visste hur jäkla svårt det är, så han och Gena Rowlands och Peter Falk åkte runt till alla stora collegestäder i USA och visade filmen. Innan de kom, engagerade de någon som Ira i elevkåren som fick som uppgift att fylla en salong, och som Ira sa, ”Det finns inga genvägar”. Det var affisher överallt på alla väggar och papperskorgar och prat och radiopåor och tillslut – en frågestund med filmskaparna. Ira var hysteriskt nervös. Så pinsamt det vore om de kom hela vägen dit och bara möttes av en halvfull lokal!

Så var det då, när inte plattsoffan och internet fanns. Och det är fortfarande det personliga mötet kring filmen som ger mest publicitet. Men hur ofta har vi råd med det? Eller så kan man vända på det och säga – om film nu är en viktig kulturform och vi satsar så mycket på att bevara biografer som ett möteställe – borde inte pengar även satsas på att skapa möten med våra svenska filmskapare, göra oss synliga för publiken även utanför filmfestivalers brinnande hjärtan?

Hur gick det då för Ira? Bra. Han fyllde varenda stol och sen distribuerade han filmer som ”Scener ur ett äktenskap”, ”Monthy Pyton och den heliga graalen”, ”Sex Lies and Videotape, ”Short Cuts”, ”My own Private Idaho” och många många fler.  Och det var aldrig lätt att få ”butts in the seats” Men han lyckades.

Själv lyckades jag inte lika bra. Min film ”Walk with me” skulle visas på lördag kl 18 i Chicago- det kunde ju inte bli bättre tänkte jag. Om det inte vore för Baseball. Baseball, detta spel som amerikaner är besatta i. Och det var inte vilken match som helst, det var slutspel, och det var inte vilket slutspel som helst utan det var Chicago Cubs mot LA Dodgers och Cubs har varit jinxade, dom har inte vunnit på 65 år, och nu ikväll skulle dom bara vinna! Så jag var faktiskt väldigt tacksam för dom fina 54 människorna som struntade i baseball och kom och såg min film och stannade länge och pratade efteråt. Och sen gick vi alla ut i natten där Cubs faktiskt hade vunnit och hela Chicago var en enda stor fest.

 

 

 

 

 

Saknad.

Det har varit ett år med saknad.

I förra veckan begravde vi Gunnar Almér, min f.d. kollega, tillika vän. Han gick hastigt bort. Gunnar var för mig ett vandrande filmlexikon. Han och jag kom ihåg filmer helt olika. Han mindes handlingen. Jag mindes stämningar, bilder och känslor huller om buller, men kunde inget om vad som hände. Han trodde säkert inte att jag hade sett dom ens…

Ännu en människa som försvinner för tidigt, som lämnar ett hål som ingen annan kan fylla. Det har varit ett år med många begravningar. Jag tänker mycket på det där hålet, det där med saknad. En känsla som vi alla kan känna men som ändå är så svår att beskriva.

Brist, frånvaro, sorg, längtan, vemod. Synonymer som alla egentligen betyder något annat. Saknaden kommer som ett hårt slag när vi mister en del av oss, när folk försvinner ur våra liv, levande som döda.

Jag tänker på alla filmdödar. Allt från alla slentrianmord – “Kan det inte vara ett mord i början för att sätta igång serien?” som en TVredaktör en gång sa till mig om min relationsserie –  via orgiedöd på brutalaste sätt i så många filmer, till döden som en vändpunkt i en karaktärs liv. Vi besvärjer vår rädsla för döden genom att berätta den. Om och om igen. Vi beskriver begravningar, om och om igen.

Första gången jag skulle filma en begravning hade jag aldrig varit på en själv. Jag skulle lägga skådespelaren Keve Hjelm i en kista och var så rädd för honom att jag förtvivlat gärna ville att det skulle gå rätt till så att han inte tyckte jag var en idiot. Jag tänkte mig att det fanns en massa ritualer som jag borde känna till.

Jag ringde till Allhelgonakyrkan i Stockholm, och jodå det gick så bra att komma, kyrkor är offentliga platser och inte stängda för utomstående under begravningsceremonier.

Jag ville i alla fall inte stå som en skandalsugen och nyfiken Peeping Tom, så jag klädde mig i svart, som en artighetsgest liksom. Jag smög in sist av alla och satte mig längst bak. Det var en gammal kvinna som begravdes; hennes lika gamla, förkrossade man satt längst fram, böjd och kämpande med smärtan som inte vågade komma ut. Hennes väninnor från Dalarnas hemslöjdsförening omringade kistan och trots åldern höll de sin flagga högt under hela ceremonin. Blommorna, prästens berättelse om hennes långa mödosamma liv genom fattigsverige till det moderna pensionärslivet, alltid med sin make vid sida; psalmerna – ja det blev för mycket för en känslig själ. Jag grät, jag hulkade, jag snorade oförberedd och utan näsdukar.

Så började alla plötsligt gå fram till kistan och lägga en blomma. Jag blev osäker. Inte skulle väl jag? Jag valde att stå kvar. Plötsligt märker jag att alla som återvänder från kistan stirrar bort mot mig, ensam längst ner i kyrkogången. Jag ser i deras ögon; ”Vem är den där gråtande unga kvinnan i svart? Hur kände hon vår MajBritt?” Jag försöker stoppa mitt hulkande, men just då kommer hennes make fram till kistan. Han faller ihop på kistan, han kramar den och ropar. “Jag kommer snart,  MajBritt” och all hans sorg kaskadrinner över kistan och oss. Det blir knäpptyst och jag kan omöjligt öppna den knirrande bänkdörren och smyga ut.  ”Jag väntar tills slutet” tänker jag. Men hur vet man att en ceremoni är slut när man aldrig sett den förut?  Vi sjunger, vi står, vi sitter, och nu, på ett givet tecken reser sig alla. Och ve och fasa, man börjar gå ut – men det finns inget sätt att smyga obemärkt i några folkmassor, för alla tågar ut i omvänd ordning, med den nyblivne änkemannen och familjen allra först! Där står jag, en svartklädd söndergråten kvinna och de passerar mig och alla, jag menar Alla, stirrar på den okända människan som satt sig längst bak och kanske de tänker att ”MajBritt, hon hade tydligen en okänd dotter, för vem annars skulle sörja så?”

Nu vet jag alltför väl hur begravningar går till. Men saknaden vänjer jag mig inte vid.

Gunnar Almér älskade film och därför vill jag berätta om en film som beskriver saknad. Det är Krzysztof Kieslowskis Den blå filmen. Juliett Binoche ska hitta ett nytt sätt att leva efter att ha mist sin man och barn i en bilolycka. Hela filmen har fantastiska filmögonblick och det är ett fullständigt mästerverk i många avseenden, bl. a. symbiosen mellan bild och filmmusik. Men framför allt ett ögonblick etsar sig fast i mitt minne: Binoches karaktär simmar, känner vattnet mot sin kropp. Hon är levande, har en bra dag, en bra timme. Hon tror säkert att hon gått framåt i livet – när plötsligt, utan förvarning, sorgen slår till (genom musiken) och får henne att krypa ihop och tappa andan, tappa allt hon nyss trodde sig ha. För så är sorgen. Nyckfull. Obarmhärtig. Oförberedd och utan förvarning.

För alla er som bor i Stockholm och vill se Den blå filmen kan jag glädja er. Den fantastiska distributören Jakob Abrahamsson på Nonstop Entertainment sätter just nu upp filmen på biografen Sture. Den går bara på dagtider, så skolka från jobbet och gå och se!

Tills vidare lämnar jag er med det här:

Premiär och våldsamma män.

Jag läser en massa Hollywoodmanus. Om män och våld. Våld och män. Män som misslyckats. Män som misslyckats som fäder. Män som misslyckats på alla möjliga sätt. Dom dör alltid på slutet men då har de hunnit kompensera för allt de inte gett genom ett våldsamt crescendo där de offrar sitt blod för sin avkomma. Kvinnorna finns någonstans i bakgrunden. De har tagit hand om eller dött, det är inte så viktigt. Det är männen.

Please ignore me. I’m just a woman.

Jag är både plikttrogen och nyfiken. Kan aldrig bara läsa ett manus halvvägs. Måste veta hur det går. Man kan ju bli överraskad. Ibland händer det. För det mesta inte.

Men det börjar bli tröttsamt. Jag föreslår att man byter kön på ett par av karaktärerna? Stämningen blir nervös i rummet. Eller kanske mer förvirrad. Att ändra den alkoholiserade farfadern till en alkoholiserad farmor – hur skulle det se ut? Ja, jag vet inte, svarar jag. Som en alkoholiserad farmor ser ut, antar jag. Stämningen blir ännu mer förvirrad.

Men så glimmar det till. En karaktär av kött och blod. En historia där scenerna är skrivna ur nya perspektiv. Andra män som vill andra saker, och kvinnor som får vara subjekt i sina liv. Inte färdigt, kanske bara en sketch – men en vilja att berätta något nytt. Jag blir alldeles lycklig. Även om det bara är ett par scener som lyser. Agenten skrattar. Hon tycker jag är alldeles för snäll. Ett par bra scener räcker inte. Hon påminner mig om att jag ska ge tre år av mitt liv på det. Javisst ja…

Men nu kan jag inte läsa längre. Hela kroppen är som på nålar. Jag sover inte. Fungerar inte. För det är Sverigepremiär snart på min film. ”Walk with me” fick den heta när det snabbt skulle bestämmas svensk titel. 4 kopior får den gå upp i och jag tycker som alla regissörer tycker, att det är alldeles för lite! Alla borde ju gå se! Men det tycker inte distributören…

Jag ska bedömas igen. Plötsligt kan jag inte komma ihåg varför det var så kul att göra filmen. Går på spänn och väntar på slagen. De som säger att de inte bryr sig om recensioner ljuger eller är en annan typ av människa. Jag träffar en journalist. Hon ställer en massa intressanta och intelligenta frågor. Och säger att hon tycker om den kvinnliga karaktärens komplexitet. Jag blir alldeles lycklig! Hon ser! Vi pratar om svårigheten att beskriva en kvinna som både osympatisk och sympatisk. Om motståndet man möter inför det. Om producentens eviga tjat: ”Hon är väl söt?”. Som om det vore hennes existensberättigande.

Jag ligger vaken och funderar på yrken jag borde kunna omskola mig till. Florist. Equiterapeut. Försvarsadvokat. Nej, det är nog för sent. Inser tidigt på morgonkvisten att jag inte kan så mycket annat än att försöka berätta historier…

När du inte kan nåt annat!

 

Jag gör Hollywood.

Kan man säga så? “Doing Hollywood” låter ju inte bättre. Lite halvobscent. Det säger dom i alla fall. “So, you’re doing Hollywoood, eh, doing all the meetings – who have you seen?” Alla jag möter vill genast veta vem jag har mött.

Agenten coachar. Du måste tänka stort!, Du måste göra dig själv större, bättre, mer fantastisk – men Dig själv så klart – men större, dom vill bli förtrollade! Ehhh… Jaha.. Hon menar nog mer Amerikansk än Europeisk kommer jag fram till. Våga börja varje mening med Jag. Och säga många meningar om Mig. Inte vara så jantig. Så jag blåser upp mig. Så här:

Och jag kommer samtidigt ihåg agentens avslutningsord: Lisa… last but not least. Remember – be careful with those frail male egoes…. Så jag blir lite så här också.

Skärmavbild 2016-07-29 kl. 11.58.15

Men samtidigt är jag helt mig själv. Helt.

Och så åker jag runt, Highway på Freeway på Highway. Till små kontor och stora studios. Vissa ställen hade lobbys som såg ut så här: IMG_9810Dom slog nästan ihjäl mig för att jag fotade…

Barnen hänger på hotellet i Beverly Hills. Måste säga det en gång till. Beverly Hills. I samma hus som Marilyn Monroe bodde när hon vänsterprasslade med John F Kennedy. Fast det var ju han som vänsterprasslade menar jag. Och jag blir alldeles till mig när dörrvakten öppnar bildörren och frågar ”Ms Ohlin, how was your day?”

En morgon äter jag frukost med Robert Downey Jr. Fast han vet förstås inte om det. För jag sippar min Latte i poolen medan han pratar business med nån i tajt läderbralla.

Och så åker jag på mera möten och träffar en massa fantastiska på alldeles riktigt filmintresserade människor som vill prata mycket och länge om min film och gemensamma favoritfilmer och jag blir så lycklig av att för en gångs skull prata om innehåll och visioner och drömmar och inte bara finansiering och brist på pengar. Och jag upptäcker att några av dem aldrig förr har mött en kvinnlig regissör som gjort fem långfilmer och det är väldigt sorgligt men samtidigt fantastisk att tiden äntligen har kommit till att vi faktiskt talar om det.

Jag åker hem med en massa visitkort och några riktigt roliga projekt i datorn och agenten ringer och skriker ”You’re a Staar!” och jag vill låtsas vara kvar i Hollywood lite till så jag säger ”Haaaaj, how are u dooooing!!!” till alla jag möter på min gata. Sen går jag hem till mina dammtussar och disken. Och det är alldeles underbart.

Cannes är fantastiskt!

Här sitter jag på Croissetten i Cannes, med en ljuvlig fransk latte som den sedvanligt arrogante kyparen slängde fram tillsammans med den lilla plastkoppen med kvittot i;  mina kollegor som sitter ett bord bort ser lika tillkämpat obakfulla ut som jag för vi har Minglat och Hört till utanför proppfulla Le Petit Majestique hela natten och sen gått hem barfota för att våra tår mosats av obekväma högklackade;  och sovit skavfötters i en trång fransk säng med någon vi knappt känner men vill betala hyran med för att inte bli ruinerade, och snart ska vi alla ha Very Important Meetings hela dagen, oftast med Varandra så att ingen tror att vi inte Gör Något Viktigt här nere.  Jag har inte sett En Enda film i år för jag har Så Mycket att Göra, eller så var det för besvärligt att boka biljetterna jag kan inte riktigt komma ihåg. Jag träffade en Massa Spännande Människor igår kväll och ikväll kommer jag träffa Samma Spännande Människor på nästa fest men däremellan ska jag göra Cannesdansen nr två. Den är för kvinnor över trettio. Kvinnor under trettio gör Cannesdansen nr Ett.

Skärmavbild 2016-05-18 kl. 24.00.17

 

Den går ut på att röra sig med riktning över rummet utan att bli fångad av Den viktiga producenten plus femtio som gärna vill ha ett samtal mellan halsen och naveln. Givetvis blir man fasttagen, lite som i gymnastikens kull, och medan man nickar och ler med mannen i fråga ser man sig runt efter strategiska utgångar eller hjälp av en medsyster. Om ingen sådan finnes skyller man på akut nödighet och springer till toaletten. Jag kommer senare diskutera just Cannes toaletter. Cannesdans nr Två gör alltså vi över trettio och den består i manövrera rummets hörn och hjälpa våra medsystrar och kanske få ett samtal med just den viktiga producenten utan att han duckar undan eller fladdrar runt med blicken i jakt efter allt som kan vara mer spännande än just oss. När vi så har klarat sju, nej jag menar tre minuter flyr vi också till toaletten. Dit flyr vi förstås alla, män som kvinnor när vi löper akut brist på samtalsämnen och vill Verka Verkligt Viktiga och rusar vidare till vårt Nästa Möte.  Tänk att så många vill berätta att de ska till sitt Nästa Möte. Och möts på toaletten.

Ja –  Cannes toaletter. Det är högljudda institutioner. Som ni förstår. Där inne samlas  alla önskningar och drömmar, alla nerver och misslyckanden. På de fina hotellen har ni säkert sett att det finns en lite väl kamouflerad dörr, oftast på motsatta sidan från entrédörren. Där kan man, med rätt kontakter, få komma in exklusiva ”scream rooms”, där man för en rätt väsentlig summa kan få skrika ut alla sina frustrationer i den ljudisolerade designkuvösen, innan man genom en annan dörr anonymt glider ut och sällar sig till sitt sällskap igen. Jag vet att ni inte tror mig, men undertecknad fick äran att på ett mycket fint hotell, jag säger inte vilket, få skrika ut mina lungor tillsammans med en mycket känd skådespelerska, jag säger inte vem men hon var barfota;  innan vi med en varm blick skildes åt utanför och båda vandrade avslappnade och leende tillbaka till våra sällskap. Hennes leende något mer Striking än mitt.

 

Gud vad jag ljuger. Jag sitter här, med mitt bryggkaffe jag, på min köksstol hemma i mitt skitiga kök och ser ut på det blommande äppelträdet… och jag tänker att ”Vad är väl en bal på slottet”….

…och tillslut faller du handlöst…

PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄR.

Det finns något absurt obsessive med idén om PREMIÄRER. Från första gången du föder filmidén så tänker du på PREMIÄREN och genom misströstan och förtvivlan och hopp och eufori och lite mer förtvivlan tänker du hela tiden på PREMIÄREN. Och skulle du inte göra det så gör alla andra det.  ”När är det PREMIÄR?

Under inspelningen lovar du en massa människor att få komma till PREMIÄREN och när inspelningen är slut lovar vi alla varandra att vi ses på PREMIÄREN och så börjar efterarbetet som alltid har fått för lite tid, du går över tiden dom hotar dig att ni inte blir klara till PREMIÄREN och sen blir PREMIÄRfan uppskjuten av orsaker du inte har kontroll över och du skulle haft all tid i världen om du vetat det –

men tillslut är det ändå PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄÄR…

 

 

Eftersom du äntligen har lärt dig att den skandinaviska filmbranschen är notoriskt slappt klädd så tänker du att det där löser sig men plötsligt 24 timmar innan inser du att det är Din PREMIÄR och du inser att du inte har en fucking aning om vad du ska ha på dig och det är alltid helgdag och du drar in din man och dina barn och dina vänner i paniken foch tillslut provar alla allt inklusive din mammas gamla pyjamas, för att du tillslut ändå har på dig det du tänkte från början…

Och kvällen kommer och du tänker på alla du lovat att få komma och ingen har någon aning om vem som fått biljetter och vem som inte kommer och alla frågar ”Hur känns det??” och du säger ”Det är bara coolers!” och tänker ”Du har ingen aning, jag har kämpat i snart 4 år och nu kan jag inte göra ett skit!” och du tackar din ljudtekniker och fotograf som dagen innan nogsamt kollat ljud och bild inne i PREMIÄRbiografen men sen börjar det och ljudet är för lågt och du sitter inklämd mellan producenterna och skådespelarna som är lika nervösa dom och du frågar din partner, inte en gång men hundra gånger Är det för lågt??  Och han säger snällt nej varje gång och så skrattar publiken åt första skämtet, Dom skrattar! Dom fattar! Men nästa roliga ögonblick hörs det inget skratt och du tänker förtvivlat att dom kanske skrattar inombords men du faller handlöst för du har innerst inne alltid vetat att du gjorde en katastrof…

När kvinnan bakom dig börjar hosta funderar du på att göra en Bergman och resa dig upp och stoppa föreställningen och visa henne var dörren är men din man håller dig nere och sen börjar du själv hosta och kryper ner under sätet,  på golvet ligger du och håller andan och dricker små klunkar vatten för om du hostar hör ju folk ingenting och du väntar på Dörrsmällen om två minuter och Där kommer den och du hostar så du kräks. Men då skrattar folk plötsligt igen – var den repliken Så kul? – och du kravlar dig upp och tänker att det kanske kanske finns en dag till i ditt liv tills gubben framför dig börjar öppna en godispåse.

Han Öppnar en Fucking Jävla Godispåse mitt i kärleksscenen!!

Om han är så okoncentrerad så kanske alla är det och då har du ju gjort en katastrof och du kryper ner på golvet igen och undrar varför ingen ingen kunde sagt det till dig innan, varför skulle du ens göra den här jävla filmen, vems idé var det javisst ja det var ju din egen.

…. Och du faller handlöst…

… och den är så lång, alltför lång du borde klippt mer ut av den men är den där scenen ändå inte lite för kort? och det är Äntligen slut och varje applåd räknas och du undrar Var den där applåden plikt eller vilja? och plötsligt ska du upp på scen, så du gräver dig fram under stolen och kryper på alla fyra till scenkanten och dom ser dig stå där och tacka och bjuda upp dina kollegor som kämpat så hårt med dig men du är inte där du flyger i kosmos, du ligger femton meter under jord, du återuppstår kanske i lobbyn när du får ett varmt glas vin och dom pratar med dig och pussar på dig och några säger att de älskar den och andra förklarar för dig hur du borde ha gjort och sen plötsligt ser du in i ett par ärliga ögon och en röst säger ”Jag blev verkligen berörd”.  Och då landar du långsamt igen och du vet att det kommer en dag när du kommer ihåg varför du ville stå just här på din egen PREMIÄR och varför du ville göra film överhuvudtaget.

Och sen, nästa dag, kommer recensionerna… Men det är en annan historia🙂