Premiär och våldsamma män.

Jag läser en massa Hollywoodmanus. Om män och våld. Våld och män. Män som misslyckats. Män som misslyckats som fäder. Män som misslyckats på alla möjliga sätt. Dom dör alltid på slutet men då har de hunnit kompensera för allt de inte gett genom ett våldsamt crescendo där de offrar sitt blod för sin avkomma. Kvinnorna finns någonstans i bakgrunden. De har tagit hand om eller dött, det är inte så viktigt. Det är männen.

Please ignore me. I’m just a woman.

Jag är både plikttrogen och nyfiken. Kan aldrig bara läsa ett manus halvvägs. Måste veta hur det går. Man kan ju bli överraskad. Ibland händer det. För det mesta inte.

Men det börjar bli tröttsamt. Jag föreslår att man byter kön på ett par av karaktärerna? Stämningen blir nervös i rummet. Eller kanske mer förvirrad. Att ändra den alkoholiserade farfadern till en alkoholiserad farmor – hur skulle det se ut? Ja, jag vet inte, svarar jag. Som en alkoholiserad farmor ser ut, antar jag. Stämningen blir ännu mer förvirrad.

Men så glimmar det till. En karaktär av kött och blod. En historia där scenerna är skrivna ur nya perspektiv. Andra män som vill andra saker, och kvinnor som får vara subjekt i sina liv. Inte färdigt, kanske bara en sketch – men en vilja att berätta något nytt. Jag blir alldeles lycklig. Även om det bara är ett par scener som lyser. Agenten skrattar. Hon tycker jag är alldeles för snäll. Ett par bra scener räcker inte. Hon påminner mig om att jag ska ge tre år av mitt liv på det. Javisst ja…

Men nu kan jag inte läsa längre. Hela kroppen är som på nålar. Jag sover inte. Fungerar inte. För det är Sverigepremiär snart på min film. ”Walk with me” fick den heta när det snabbt skulle bestämmas svensk titel. 4 kopior får den gå upp i och jag tycker som alla regissörer tycker, att det är alldeles för lite! Alla borde ju gå se! Men det tycker inte distributören…

Jag ska bedömas igen. Plötsligt kan jag inte komma ihåg varför det var så kul att göra filmen. Går på spänn och väntar på slagen. De som säger att de inte bryr sig om recensioner ljuger eller är en annan typ av människa. Jag träffar en journalist. Hon ställer en massa intressanta och intelligenta frågor. Och säger att hon tycker om den kvinnliga karaktärens komplexitet. Jag blir alldeles lycklig! Hon ser! Vi pratar om svårigheten att beskriva en kvinna som både osympatisk och sympatisk. Om motståndet man möter inför det. Om producentens eviga tjat: ”Hon är väl söt?”. Som om det vore hennes existensberättigande.

Jag ligger vaken och funderar på yrken jag borde kunna omskola mig till. Florist. Equiterapeut. Försvarsadvokat. Nej, det är nog för sent. Inser tidigt på morgonkvisten att jag inte kan så mycket annat än att försöka berätta historier…

När du inte kan nåt annat!

 

Jag gör Hollywood.

Kan man säga så? “Doing Hollywood” låter ju inte bättre. Lite halvobscent. Det säger dom i alla fall. “So, you’re doing Hollywoood, eh, doing all the meetings – who have you seen?” Alla jag möter vill genast veta vem jag har mött.

Agenten coachar. Du måste tänka stort!, Du måste göra dig själv större, bättre, mer fantastisk – men Dig själv så klart – men större, dom vill bli förtrollade! Ehhh… Jaha.. Hon menar nog mer Amerikansk än Europeisk kommer jag fram till. Våga börja varje mening med Jag. Och säga många meningar om Mig. Inte vara så jantig. Så jag blåser upp mig. Så här:

Och jag kommer samtidigt ihåg agentens avslutningsord: Lisa… last but not least. Remember – be careful with those frail male egoes…. Så jag blir lite så här också.

Skärmavbild 2016-07-29 kl. 11.58.15

Men samtidigt är jag helt mig själv. Helt.

Och så åker jag runt, Highway på Freeway på Highway. Till små kontor och stora studios. Vissa ställen hade lobbys som såg ut så här: IMG_9810Dom slog nästan ihjäl mig för att jag fotade…

Barnen hänger på hotellet i Beverly Hills. Måste säga det en gång till. Beverly Hills. I samma hus som Marilyn Monroe bodde när hon vänsterprasslade med John F Kennedy. Fast det var ju han som vänsterprasslade menar jag. Och jag blir alldeles till mig när dörrvakten öppnar bildörren och frågar ”Ms Ohlin, how was your day?”

En morgon äter jag frukost med Robert Downey Jr. Fast han vet förstås inte om det. För jag sippar min Latte i poolen medan han pratar business med nån i tajt läderbralla.

Och så åker jag på mera möten och träffar en massa fantastiska på alldeles riktigt filmintresserade människor som vill prata mycket och länge om min film och gemensamma favoritfilmer och jag blir så lycklig av att för en gångs skull prata om innehåll och visioner och drömmar och inte bara finansiering och brist på pengar. Och jag upptäcker att några av dem aldrig förr har mött en kvinnlig regissör som gjort fem långfilmer och det är väldigt sorgligt men samtidigt fantastisk att tiden äntligen har kommit till att vi faktiskt talar om det.

Jag åker hem med en massa visitkort och några riktigt roliga projekt i datorn och agenten ringer och skriker ”You’re a Staar!” och jag vill låtsas vara kvar i Hollywood lite till så jag säger ”Haaaaj, how are u dooooing!!!” till alla jag möter på min gata. Sen går jag hem till mina dammtussar och disken. Och det är alldeles underbart.

Cannes är fantastiskt!

Här sitter jag på Croissetten i Cannes, med en ljuvlig fransk latte som den sedvanligt arrogante kyparen slängde fram tillsammans med den lilla plastkoppen med kvittot i;  mina kollegor som sitter ett bord bort ser lika tillkämpat obakfulla ut som jag för vi har Minglat och Hört till utanför proppfulla Le Petit Majestique hela natten och sen gått hem barfota för att våra tår mosats av obekväma högklackade;  och sovit skavfötters i en trång fransk säng med någon vi knappt känner men vill betala hyran med för att inte bli ruinerade, och snart ska vi alla ha Very Important Meetings hela dagen, oftast med Varandra så att ingen tror att vi inte Gör Något Viktigt här nere.  Jag har inte sett En Enda film i år för jag har Så Mycket att Göra, eller så var det för besvärligt att boka biljetterna jag kan inte riktigt komma ihåg. Jag träffade en Massa Spännande Människor igår kväll och ikväll kommer jag träffa Samma Spännande Människor på nästa fest men däremellan ska jag göra Cannesdansen nr två. Den är för kvinnor över trettio. Kvinnor under trettio gör Cannesdansen nr Ett.

Skärmavbild 2016-05-18 kl. 24.00.17

 

Den går ut på att röra sig med riktning över rummet utan att bli fångad av Den viktiga producenten plus femtio som gärna vill ha ett samtal mellan halsen och naveln. Givetvis blir man fasttagen, lite som i gymnastikens kull, och medan man nickar och ler med mannen i fråga ser man sig runt efter strategiska utgångar eller hjälp av en medsyster. Om ingen sådan finnes skyller man på akut nödighet och springer till toaletten. Jag kommer senare diskutera just Cannes toaletter. Cannesdans nr Två gör alltså vi över trettio och den består i manövrera rummets hörn och hjälpa våra medsystrar och kanske få ett samtal med just den viktiga producenten utan att han duckar undan eller fladdrar runt med blicken i jakt efter allt som kan vara mer spännande än just oss. När vi så har klarat sju, nej jag menar tre minuter flyr vi också till toaletten. Dit flyr vi förstås alla, män som kvinnor när vi löper akut brist på samtalsämnen och vill Verka Verkligt Viktiga och rusar vidare till vårt Nästa Möte.  Tänk att så många vill berätta att de ska till sitt Nästa Möte. Och möts på toaletten.

Ja –  Cannes toaletter. Det är högljudda institutioner. Som ni förstår. Där inne samlas  alla önskningar och drömmar, alla nerver och misslyckanden. På de fina hotellen har ni säkert sett att det finns en lite väl kamouflerad dörr, oftast på motsatta sidan från entrédörren. Där kan man, med rätt kontakter, få komma in exklusiva ”scream rooms”, där man för en rätt väsentlig summa kan få skrika ut alla sina frustrationer i den ljudisolerade designkuvösen, innan man genom en annan dörr anonymt glider ut och sällar sig till sitt sällskap igen. Jag vet att ni inte tror mig, men undertecknad fick äran att på ett mycket fint hotell, jag säger inte vilket, få skrika ut mina lungor tillsammans med en mycket känd skådespelerska, jag säger inte vem men hon var barfota;  innan vi med en varm blick skildes åt utanför och båda vandrade avslappnade och leende tillbaka till våra sällskap. Hennes leende något mer Striking än mitt.

 

Gud vad jag ljuger. Jag sitter här, med mitt bryggkaffe jag, på min köksstol hemma i mitt skitiga kök och ser ut på det blommande äppelträdet… och jag tänker att ”Vad är väl en bal på slottet”….

…och tillslut faller du handlöst…

PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄR.

Det finns något absurt obsessive med idén om PREMIÄRER. Från första gången du föder filmidén så tänker du på PREMIÄREN och genom misströstan och förtvivlan och hopp och eufori och lite mer förtvivlan tänker du hela tiden på PREMIÄREN. Och skulle du inte göra det så gör alla andra det.  ”När är det PREMIÄR?

Under inspelningen lovar du en massa människor att få komma till PREMIÄREN och när inspelningen är slut lovar vi alla varandra att vi ses på PREMIÄREN och så börjar efterarbetet som alltid har fått för lite tid, du går över tiden dom hotar dig att ni inte blir klara till PREMIÄREN och sen blir PREMIÄRfan uppskjuten av orsaker du inte har kontroll över och du skulle haft all tid i världen om du vetat det –

men tillslut är det ändå PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄÄR…

 

 

Eftersom du äntligen har lärt dig att den skandinaviska filmbranschen är notoriskt slappt klädd så tänker du att det där löser sig men plötsligt 24 timmar innan inser du att det är Din PREMIÄR och du inser att du inte har en fucking aning om vad du ska ha på dig och det är alltid helgdag och du drar in din man och dina barn och dina vänner i paniken foch tillslut provar alla allt inklusive din mammas gamla pyjamas, för att du tillslut ändå har på dig det du tänkte från början…

Och kvällen kommer och du tänker på alla du lovat att få komma och ingen har någon aning om vem som fått biljetter och vem som inte kommer och alla frågar ”Hur känns det??” och du säger ”Det är bara coolers!” och tänker ”Du har ingen aning, jag har kämpat i snart 4 år och nu kan jag inte göra ett skit!” och du tackar din ljudtekniker och fotograf som dagen innan nogsamt kollat ljud och bild inne i PREMIÄRbiografen men sen börjar det och ljudet är för lågt och du sitter inklämd mellan producenterna och skådespelarna som är lika nervösa dom och du frågar din partner, inte en gång men hundra gånger Är det för lågt??  Och han säger snällt nej varje gång och så skrattar publiken åt första skämtet, Dom skrattar! Dom fattar! Men nästa roliga ögonblick hörs det inget skratt och du tänker förtvivlat att dom kanske skrattar inombords men du faller handlöst för du har innerst inne alltid vetat att du gjorde en katastrof…

När kvinnan bakom dig börjar hosta funderar du på att göra en Bergman och resa dig upp och stoppa föreställningen och visa henne var dörren är men din man håller dig nere och sen börjar du själv hosta och kryper ner under sätet,  på golvet ligger du och håller andan och dricker små klunkar vatten för om du hostar hör ju folk ingenting och du väntar på Dörrsmällen om två minuter och Där kommer den och du hostar så du kräks. Men då skrattar folk plötsligt igen – var den repliken Så kul? – och du kravlar dig upp och tänker att det kanske kanske finns en dag till i ditt liv tills gubben framför dig börjar öppna en godispåse.

Han Öppnar en Fucking Jävla Godispåse mitt i kärleksscenen!!

Om han är så okoncentrerad så kanske alla är det och då har du ju gjort en katastrof och du kryper ner på golvet igen och undrar varför ingen ingen kunde sagt det till dig innan, varför skulle du ens göra den här jävla filmen, vems idé var det javisst ja det var ju din egen.

…. Och du faller handlöst…

… och den är så lång, alltför lång du borde klippt mer ut av den men är den där scenen ändå inte lite för kort? och det är Äntligen slut och varje applåd räknas och du undrar Var den där applåden plikt eller vilja? och plötsligt ska du upp på scen, så du gräver dig fram under stolen och kryper på alla fyra till scenkanten och dom ser dig stå där och tacka och bjuda upp dina kollegor som kämpat så hårt med dig men du är inte där du flyger i kosmos, du ligger femton meter under jord, du återuppstår kanske i lobbyn när du får ett varmt glas vin och dom pratar med dig och pussar på dig och några säger att de älskar den och andra förklarar för dig hur du borde ha gjort och sen plötsligt ser du in i ett par ärliga ögon och en röst säger ”Jag blev verkligen berörd”.  Och då landar du långsamt igen och du vet att det kommer en dag när du kommer ihåg varför du ville stå just här på din egen PREMIÄR och varför du ville göra film överhuvudtaget.

Och sen, nästa dag, kommer recensionerna… Men det är en annan historia🙂

 

 

Dags att skrota Guldbaggegalan.

Den 19 januari var jag på Guldbaggegalan. Tjo! Vi i den annars notoriskt slappt klädda filmbranschen klär upp oss en gång om året och betalar jättemånga pengar för att svettas som statister åt TV sändningen som är halvkul och sen dricker vi för mycket och dansar och låtsas att vi är jätteupptagna med spännande projekt om någon mot förmodan skulle sluta prata om sig själv och ställa en fråga. Det är ibland lika roligt som det låter.

Full disclosure: Ja, jag satt i vinnarjuryn i år, och valde mellan de nominerade filmerna och fick därför min biljett alldeles gratis. Ja, jag tycker det finns ett värde i att ha en tävling kring otävlingsbara saker som konst och film, för det kan ställa frågor om vad bra film är och ge sken till annars osynliga filmer. Men Guldbaggegalan?…  Är det inte lite 1980 över det?… Ja, jag är en hemsk människa som går på en fest och sen dissar den men nu gör jag det i alla fall.

Det var 19 år sedan jag var på min första Guldbaggegala. Då var min film “Veranda för en Tenor” nominerad till 7 baggar. När Krister Henriksson vann för bästa manliga huvudroll vände han sig till TV publiken och sa:

“Ja, nu undrar ni ute i landet: Vad det är för film dom tjatar om ikväll, “Veranda för en Tenor”, den har vi aldrig hört talas om? Och det kan ni ju inte ha gjort för den gick upp i fyra kopior. I resten av landet får ni nog aldrig se den.”

Och så är det oftast än idag. Många filmer som är nominerade är fullständigt okända för publiken som sitter hemma och tittar. Hur kul är det? It doesn’t make sense.

En gång i tiden var Guldbaggegalan inte TV-sänd. Det var liksom en firmafest för filmbranschen. (68-69 var det Olof Palme som var värd. Det var på den tiden politiker tyckte film var viktigt på riktigt.) Så blev det TV-sändning för att ge filmen lite stjärnglans, skapa lite Hollywoodglamour, skapa en happening att hänga upp filmen på, helt enkelt skapa mer intresse och närhet kring svensk film. Kanske fanns det en vacker tanke, att folk skulle förstå vad deras skattepengar gick till. Kanske hittar jag på det.

Foto: Svenska Filminstitutets bildarkiv.

Foto: Svenska Filminstitutets bildarkiv.

Tanken var och är i alla fall – Guldbaggegalan ska skapa intresse för svensk film.

Men alltså. Tutelitut, samma fanfarer som förra året, lite interna skämt som ingen utanför branschen fattar och så presenteras de tre bästa filmerna och det är nästan alltid en publik film, en mittimellan film och en film som inte många har sett och så vinner den som inte många har sett och så sitter TV publiken och säger Vad är det för skit som vinner för de fick bara se typ 30 sekunder av den, och halva branschen muttrar om att publikfilmen mobbas och den andra halvan undrar varför inte fler går och ser filmen som vann för den är ju faktiskt skitbra. (Och ja, galan är oftast precis lika vit och medelklassig som Oscarsgalan, ifall någon undrar.)

Man säger att galan är så bra för den skapar ett intresse kring vinnarfilmen. Det är sant. Vinnarfilmen i år, ”Efterskalv”, hade setts av ca 3000 innan galan. Idag har den setts av nästan 10 000. Det är en fantastisk ökning. Men 10 000 människor? För det  vi anser är den bästa filmen gjord i Sverige i år? Really? Den andra jättebra svenska filmen som inte har setts är ”Tjuvheder” med idag strax under 52000 besökare. Och den tredje är ”Ove”, med idag 1 630 000 besökare.

Nu i helgen visas alla Guldbaggenominerade filmer på Filmhuset. Helt gratis. Det är fantastiskt. För alla Stockholmare alltså, som ändå redan hade möjlighet att se filmerna mer på den vanliga repertoaren än andra. Man får kämpa om man inte bor i Stockholm och vill se Guldbaggevinnare!

Vi lever i den digitala åldern. Det måste bara finnas ett bättre sätt att berätta om våra filmer för publiken än att visa svettiga hel- och halvkända människor tacka sina barn och mammor i direktsändning.

Japp! Det gör det! Här kommer nu mitt alldeles egna förslag på vad jag skulle göra för de 800 000 kr som en Guldbaggegala kostar att arrangera – och det är innan SVTs kostnader för att sända det.

(Om någon mot förmodan vill ta delar eller hela upplägget så går det jättebra att ringa och diskutera arvode, eller förresten ge mig hela uppdraget, det går också bra, tack så mycket. )

Fanfarer (kanske nyskrivna?):

Tv program 1: Dagen efter de tre nominerade filmerna presenterats i nyhetssändningar: Ta in briljanta Andrea Reuter. Låt henne göra ett en-timmes program med de tre nominerade regissörs- och producentparen. Låt dem berätta om sina filmer. Visa generöst med klipp från filmerna. Låt dem ställa frågor till varandra. Gör oss nyfikna!

Lägg upp en pay-per-view på SFIs sida, där alla som vill se de nominerade filmer men inte har en biograf kan gå in och se dem, under månaden mellan nominering och pris.

Lägg upp en röstningsfunktion för de som ser alla tre filmer som tävlar om bästa film. (Om man ser nån av dem på bio kan man bara scanna in biljetten) Om man ser alla tre får man dessutom vara med i utlottningen av årskort till SF biograf. (Tack SF, vad snälla ni är!)

Vinnaren av röstningen får publikens pris. En publik som, till skillnad från nu, har fått möjlighet att se alla tre filmer. (Ja självklart kommer en mer lätt tillgänglig film vara mest populär. Det är inte poängen. Det är tillgången, möjligheten att se, engagemanget.)

TV program 2: En timme i julhelgen. Nu presenterar Andrea de tre kortfilmerna och de tre dokumentärerna som är nominerade. Återigen med samtal mellan filmare.

(De filmerna finns förstås också som Pay-per-view.)

TV program 3: Vinnardagen. En korsning mellan ”Blåsningen” och ”Här har du ditt liv”! En i förväg okänd programledare möter filmare/producent/skådespelare. Tillsammans med briljanta Andrea Reuter dyker de upp på oväntat ställe och presenterar Guldbaggen till vinnaren på ett som man skulle säga i reklambranschen –skönt- sätt. Kanske kl 5 på morgonen när man låtsas evakuera huset. Kanske på gymmet där alla plötsligt tvingas öppna sina skåp och vad hittar filmskaparen i sitt? Kanske på nya inspelningen där skådespelaren får en tårta och skär ner i den och oops vad det var hårt, vad är där? En Guldbagge. Det varvas med korta klipp och intervjuer där en lite mer samlad vinnare får prata i ett par minuter – och tacka sin mamma.

Så nu har jag nästan gjort av med alla pengarna, men för resten ser vi till att ha en hejdundrande branschfest som vi klär oss fint till bara för att vi vill och så festar vi hela natten utan träsmak i baken och självklart finnas alla filmerna fortsatt tillgängliga som pay-per view och jag vet att ni säger att det går aldrig SF med på, men det vet man inte förrän man har försökt.

Tack och hej!

 

 

 

 

Jag är kär.

Så har jag äntligen sett den. Michelangelos Pietà. Den står i St. Peterskyrkan i Rom, numera bakom en massa plexiglas efter att en galning hoppade på den i 1972, slog på Maria och skrek ”Jag är Jesus och du är inte min mamma!”. Jag hade gärna visat en egen bild men den hade mest visat baksidan av huvuden och reflektioner i glaset, så här några bättre.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 07.53.09

Nej, jag är inte anhängare av någon religion. Men jag är nog kär i Michelangelo. Jag vet, han var troligen grav autist, han tvättade sig aldrig och han skrek åt sina skulpturer. Men vilken konstnär… Utan honom tror jag inte någon konstform hade varit som den är idag. Och jag tror inte att naturalismen hade varit så dominerande.Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.09.05

Så här såg tidigare Pietàs ut. Med variationer. Och ja, man förstod ju att det var lidande.Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.38.56 Mycket lidande. Och mycket lidande föder ju dåligt samvete och skuld för jag lider ju inte och man värjer sig och känner sig lite dålig för aldrig i livet skulle jag hänga på korset för mina principer, jag är bara en enkel dålig skit här på jorden.

Så kom Michelangelo. Han var 23. TJUGOTRE. Och fick ordern att skapa ”det vackraste marmorverket någonsin beskådat”. Lätt uppgift! Han tog ett enda gigantiskt stycke marmor och knackade ur den här. Utan el. Utan annat än en penna, handborrar, mejslar. Ett fel och så kunde det vara kört.

Ja, den är tekniskt mer än briljant. Men det är inte det som gör den så fantastisk. Det är realismen, spänningen och känslorna. Han gjorde en Jesus som var en vacker ung död man, han var av kött och blod och muskler precis som vi och han hänger död i sin mammas armar. Han gjorde en mor som ser på sin son som den vackraste sonen för vi tycker alla att våra söner är de vackraste och han ligger som ett litet barn; Michelangelo gjorde Maria stor, alltför stor, för att hennes barn skulle kunna ligga i hennes famn. Han förstod att vi skulle stå underifrån och se upp på den och han la Jesus så att han preciiis skulle vara på väg att ramla ner från hennes knä, ner på oss. Och han polerade upp sidorna på den för han såg ljuset, han förstod ljuset, han visste att hans figurer nästan skulle bli levande när ljuset reflekterade i marmorns högdagrar. Han fångade ett ögonblick, en känsla, i tiden.

Och jag tror människor blev drabbade, berörda. Det var ingen staty som bombarderade dem med skuldkänslor. Det var en staty som talade om kärlek och förlust och sorg och smärta och acceptans. Sådant som vi alla känner och brottas med. För det är det som konst handlar om. Att vi ser något om känslor vi kan känna igen i oss själva. Och vi känner oss plötsligt som en del av något större, och vi förstår att vi inte är ensamma om våra känslor. Och efter det var konsten sig inte lik. Ja det har funnits rörelser mot naturalismen och realismen och åt alla möjliga håll, men vi landar alltid tillbaka i: Blir jag berörd? Väcker det känslor?

Och ja nu undrar du kanske varför jag skriver om det här i en filmblogg eller så fattar du precis för ja det är ju det som bra film handlar om. Att inte tala om utan att tala med. Att ta fram ögonblicken. Att låta publiken uppleva känslan, de många komplicerade känslorna vi kan känna i bra skådespeleri. Att klippa just i spänningen och låta känslan landa hos oss.

Det är därför en och halv miljon människor går till biografen och ser ”En man som heter Ove”. Ja det hjälper att det är ett snyggt paket med en känd bok och Rolf Lassgård spelar. Men vi berättar om den för våra vänner för att vi har känt något om vad livet handlar om. Om kärlek och sorg och rädsla för livet. Och vi har berättat om ”En underbar jul” för att vi känner med karaktärerna i deras tillkortakommanden och vilja att vara bra människor. Och de av oss som haft förmånen att se ”Tjuvheder” och ”Efterskalv” har fått uppleva otroligt starkt mejslade känslosprängande karaktärer som kämpat med sig själva och sina misstag och trots massivt motstånd, desperat försökt göra om, göra rätt. Det är filmer som inte lämnar en oberörd. Varför fler inte har sett de två är en annan historia för en senare blogg. Idag vill jag bara tacka knasiga Michelangelo.  Och varje gång en film lyckas borde vi alla jubla. Vi sitter ju alla i samma sjunkande skepp och bevittnar biograffilmens undergång.. Faktiskt, när jag tänker på det borde jag kanske ha skrivit om Michelangelos Noah’s ark istället…

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.28.47

Härskartekniker

FullSizeRender

Tack Mathias Leclér, ”Villfarelser” på Instagram för bilden!

Jag skulle skriva om Härskartekniker

Flera veckor sen

Men då blev det tyst

Vem är Jag att…

Varför ska Jag…

Det börjar tidigt,

Leendet när vi berättar om våra drömmar

Blicken när vi visar vår ilska

Det fortsätter på skolgården

Det är kuratorn som tycker jag överdriver

Det är läraren som tycker jag överreagerar

Det är läkaren som inte ser på mig

Det är föräldern som helt enkelt förklarar att min sanning inte är sann.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För manliga skådespelare tycker inte om att få order av kvinnor.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För jag förstår mig inte på skådespelare. Och går som en man.

Det är finansiären som fastnar med blicken mellan min navel och haka och konstaterar att jag var ju riktigt söt.

Det är producenten som beordrar mig att äta middag med ovan nämnda finansiär.

Det är mannen i publiken som säger att du är ju duktig för att vara så ung!

Det är arbetsledaren som låter samma tre män tala.

Om och om igen

Det är fotografen som inte hör vad jag säger.

Det är elektrikern som säger till fotografen det jag just har sagt.

Och låtsas att det var hans idé.

Det är skådespelaren som äter upp repetitionstiden med sina anekdoter.

Det är maskören som säger att hon är van vid att jobba med män. Som inte lägger sig i.

Det är regissören som vill rädda mig. “Du vet, kvinnor kan inte göra film ordentligt. Ni har för mycket annat att tänka på.”

Det är konsulenten som berättar för mig att mina kvinnliga karaktärer inte är “likeable”.

Det är författaren som avbryter mig varje gång jag ska berätta något.

Det är skådespelaren. Det är skådespelaren. Det är skådespelaren.

Det är projektledaren som säger till mig i förtroende att det inte finns några kvinnliga regissörer. Fast jag står precis framför honom.

Det är jag själv som just i det ögonblicket han säger det känner mig unik och utvald – jag är den enda! Jag måste vara fullständigt fantastisk!

Det är regiassistenten som talar om för mig det jag precis har sagt till honom. Varje dag.

Det är ljudteknikern som blir upprörd när jag inte är nöjd. Men då så. Då kan ju du göra mitt jobb, tycker han. Varsågod!

Det är producenten som säger att han inte tror jag är stark nog för att regissera.

Det är producenten som skrattande säger till de unga männen om mig som står bredvid “Ja hon är ju duktig, men jävligt jobbig!”

De unga männen. Tack gode Gud för de unga männen. De ser. De stannar upp och frågar “Skulle det där föreställa en komplimang?”

Det är jag själv.

Det är jag som säger åt mig dagligen att inte vara så känslig.

Det är jag som säger åt mig att jag inte kan.

Det är jag som blir tyst.