…och tillslut faller du handlöst…

PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄR.

Det finns något absurt obsessive med idén om PREMIÄRER. Från första gången du föder filmidén så tänker du på PREMIÄREN och genom misströstan och förtvivlan och hopp och eufori och lite mer förtvivlan tänker du hela tiden på PREMIÄREN. Och skulle du inte göra det så gör alla andra det.  ”När är det PREMIÄR?

Under inspelningen lovar du en massa människor att få komma till PREMIÄREN och när inspelningen är slut lovar vi alla varandra att vi ses på PREMIÄREN och så börjar efterarbetet som alltid har fått för lite tid, du går över tiden dom hotar dig att ni inte blir klara till PREMIÄREN och sen blir PREMIÄRfan uppskjuten av orsaker du inte har kontroll över och du skulle haft all tid i världen om du vetat det –

men tillslut är det ändå PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄÄR…

 

 

Eftersom du äntligen har lärt dig att den skandinaviska filmbranschen är notoriskt slappt klädd så tänker du att det där löser sig men plötsligt 24 timmar innan inser du att det är Din PREMIÄR och du inser att du inte har en fucking aning om vad du ska ha på dig och det är alltid helgdag och du drar in din man och dina barn och dina vänner i paniken foch tillslut provar alla allt inklusive din mammas gamla pyjamas, för att du tillslut ändå har på dig det du tänkte från början…

Och kvällen kommer och du tänker på alla du lovat att få komma och ingen har någon aning om vem som fått biljetter och vem som inte kommer och alla frågar ”Hur känns det??” och du säger ”Det är bara coolers!” och tänker ”Du har ingen aning, jag har kämpat i snart 4 år och nu kan jag inte göra ett skit!” och du tackar din ljudtekniker och fotograf som dagen innan nogsamt kollat ljud och bild inne i PREMIÄRbiografen men sen börjar det och ljudet är för lågt och du sitter inklämd mellan producenterna och skådespelarna som är lika nervösa dom och du frågar din partner, inte en gång men hundra gånger Är det för lågt??  Och han säger snällt nej varje gång och så skrattar publiken åt första skämtet, Dom skrattar! Dom fattar! Men nästa roliga ögonblick hörs det inget skratt och du tänker förtvivlat att dom kanske skrattar inombords men du faller handlöst för du har innerst inne alltid vetat att du gjorde en katastrof…

När kvinnan bakom dig börjar hosta funderar du på att göra en Bergman och resa dig upp och stoppa föreställningen och visa henne var dörren är men din man håller dig nere och sen börjar du själv hosta och kryper ner under sätet,  på golvet ligger du och håller andan och dricker små klunkar vatten för om du hostar hör ju folk ingenting och du väntar på Dörrsmällen om två minuter och Där kommer den och du hostar så du kräks. Men då skrattar folk plötsligt igen – var den repliken Så kul? – och du kravlar dig upp och tänker att det kanske kanske finns en dag till i ditt liv tills gubben framför dig börjar öppna en godispåse.

Han Öppnar en Fucking Jävla Godispåse mitt i kärleksscenen!!

Om han är så okoncentrerad så kanske alla är det och då har du ju gjort en katastrof och du kryper ner på golvet igen och undrar varför ingen ingen kunde sagt det till dig innan, varför skulle du ens göra den här jävla filmen, vems idé var det javisst ja det var ju din egen.

…. Och du faller handlöst…

… och den är så lång, alltför lång du borde klippt mer ut av den men är den där scenen ändå inte lite för kort? och det är Äntligen slut och varje applåd räknas och du undrar Var den där applåden plikt eller vilja? och plötsligt ska du upp på scen, så du gräver dig fram under stolen och kryper på alla fyra till scenkanten och dom ser dig stå där och tacka och bjuda upp dina kollegor som kämpat så hårt med dig men du är inte där du flyger i kosmos, du ligger femton meter under jord, du återuppstår kanske i lobbyn när du får ett varmt glas vin och dom pratar med dig och pussar på dig och några säger att de älskar den och andra förklarar för dig hur du borde ha gjort och sen plötsligt ser du in i ett par ärliga ögon och en röst säger ”Jag blev verkligen berörd”.  Och då landar du långsamt igen och du vet att det kommer en dag när du kommer ihåg varför du ville stå just här på din egen PREMIÄR och varför du ville göra film överhuvudtaget.

Och sen, nästa dag, kommer recensionerna… Men det är en annan historia 🙂

 

 

Dags att skrota Guldbaggegalan.

Den 19 januari var jag på Guldbaggegalan. Tjo! Vi i den annars notoriskt slappt klädda filmbranschen klär upp oss en gång om året och betalar jättemånga pengar för att svettas som statister åt TV sändningen som är halvkul och sen dricker vi för mycket och dansar och låtsas att vi är jätteupptagna med spännande projekt om någon mot förmodan skulle sluta prata om sig själv och ställa en fråga. Det är ibland lika roligt som det låter.

Full disclosure: Ja, jag satt i vinnarjuryn i år, och valde mellan de nominerade filmerna och fick därför min biljett alldeles gratis. Ja, jag tycker det finns ett värde i att ha en tävling kring otävlingsbara saker som konst och film, för det kan ställa frågor om vad bra film är och ge sken till annars osynliga filmer. Men Guldbaggegalan?…  Är det inte lite 1980 över det?… Ja, jag är en hemsk människa som går på en fest och sen dissar den men nu gör jag det i alla fall.

Det var 19 år sedan jag var på min första Guldbaggegala. Då var min film “Veranda för en Tenor” nominerad till 7 baggar. När Krister Henriksson vann för bästa manliga huvudroll vände han sig till TV publiken och sa:

“Ja, nu undrar ni ute i landet: Vad det är för film dom tjatar om ikväll, “Veranda för en Tenor”, den har vi aldrig hört talas om? Och det kan ni ju inte ha gjort för den gick upp i fyra kopior. I resten av landet får ni nog aldrig se den.”

Och så är det oftast än idag. Många filmer som är nominerade är fullständigt okända för publiken som sitter hemma och tittar. Hur kul är det? It doesn’t make sense.

En gång i tiden var Guldbaggegalan inte TV-sänd. Det var liksom en firmafest för filmbranschen. (68-69 var det Olof Palme som var värd. Det var på den tiden politiker tyckte film var viktigt på riktigt.) Så blev det TV-sändning för att ge filmen lite stjärnglans, skapa lite Hollywoodglamour, skapa en happening att hänga upp filmen på, helt enkelt skapa mer intresse och närhet kring svensk film. Kanske fanns det en vacker tanke, att folk skulle förstå vad deras skattepengar gick till. Kanske hittar jag på det.

Foto: Svenska Filminstitutets bildarkiv.

Foto: Svenska Filminstitutets bildarkiv.

Tanken var och är i alla fall – Guldbaggegalan ska skapa intresse för svensk film.

Men alltså. Tutelitut, samma fanfarer som förra året, lite interna skämt som ingen utanför branschen fattar och så presenteras de tre bästa filmerna och det är nästan alltid en publik film, en mittimellan film och en film som inte många har sett och så vinner den som inte många har sett och så sitter TV publiken och säger Vad är det för skit som vinner för de fick bara se typ 30 sekunder av den, och halva branschen muttrar om att publikfilmen mobbas och den andra halvan undrar varför inte fler går och ser filmen som vann för den är ju faktiskt skitbra. (Och ja, galan är oftast precis lika vit och medelklassig som Oscarsgalan, ifall någon undrar.)

Man säger att galan är så bra för den skapar ett intresse kring vinnarfilmen. Det är sant. Vinnarfilmen i år, ”Efterskalv”, hade setts av ca 3000 innan galan. Idag har den setts av nästan 10 000. Det är en fantastisk ökning. Men 10 000 människor? För det  vi anser är den bästa filmen gjord i Sverige i år? Really? Den andra jättebra svenska filmen som inte har setts är ”Tjuvheder” med idag strax under 52000 besökare. Och den tredje är ”Ove”, med idag 1 630 000 besökare.

Nu i helgen visas alla Guldbaggenominerade filmer på Filmhuset. Helt gratis. Det är fantastiskt. För alla Stockholmare alltså, som ändå redan hade möjlighet att se filmerna mer på den vanliga repertoaren än andra. Man får kämpa om man inte bor i Stockholm och vill se Guldbaggevinnare!

Vi lever i den digitala åldern. Det måste bara finnas ett bättre sätt att berätta om våra filmer för publiken än att visa svettiga hel- och halvkända människor tacka sina barn och mammor i direktsändning.

Japp! Det gör det! Här kommer nu mitt alldeles egna förslag på vad jag skulle göra för de 800 000 kr som en Guldbaggegala kostar att arrangera – och det är innan SVTs kostnader för att sända det.

(Om någon mot förmodan vill ta delar eller hela upplägget så går det jättebra att ringa och diskutera arvode, eller förresten ge mig hela uppdraget, det går också bra, tack så mycket. )

Fanfarer (kanske nyskrivna?):

Tv program 1: Dagen efter de tre nominerade filmerna presenterats i nyhetssändningar: Ta in briljanta Andrea Reuter. Låt henne göra ett en-timmes program med de tre nominerade regissörs- och producentparen. Låt dem berätta om sina filmer. Visa generöst med klipp från filmerna. Låt dem ställa frågor till varandra. Gör oss nyfikna!

Lägg upp en pay-per-view på SFIs sida, där alla som vill se de nominerade filmer men inte har en biograf kan gå in och se dem, under månaden mellan nominering och pris.

Lägg upp en röstningsfunktion för de som ser alla tre filmer som tävlar om bästa film. (Om man ser nån av dem på bio kan man bara scanna in biljetten) Om man ser alla tre får man dessutom vara med i utlottningen av årskort till SF biograf. (Tack SF, vad snälla ni är!)

Vinnaren av röstningen får publikens pris. En publik som, till skillnad från nu, har fått möjlighet att se alla tre filmer. (Ja självklart kommer en mer lätt tillgänglig film vara mest populär. Det är inte poängen. Det är tillgången, möjligheten att se, engagemanget.)

TV program 2: En timme i julhelgen. Nu presenterar Andrea de tre kortfilmerna och de tre dokumentärerna som är nominerade. Återigen med samtal mellan filmare.

(De filmerna finns förstås också som Pay-per-view.)

TV program 3: Vinnardagen. En korsning mellan ”Blåsningen” och ”Här har du ditt liv”! En i förväg okänd programledare möter filmare/producent/skådespelare. Tillsammans med briljanta Andrea Reuter dyker de upp på oväntat ställe och presenterar Guldbaggen till vinnaren på ett som man skulle säga i reklambranschen –skönt- sätt. Kanske kl 5 på morgonen när man låtsas evakuera huset. Kanske på gymmet där alla plötsligt tvingas öppna sina skåp och vad hittar filmskaparen i sitt? Kanske på nya inspelningen där skådespelaren får en tårta och skär ner i den och oops vad det var hårt, vad är där? En Guldbagge. Det varvas med korta klipp och intervjuer där en lite mer samlad vinnare får prata i ett par minuter – och tacka sin mamma.

Så nu har jag nästan gjort av med alla pengarna, men för resten ser vi till att ha en hejdundrande branschfest som vi klär oss fint till bara för att vi vill och så festar vi hela natten utan träsmak i baken och självklart finnas alla filmerna fortsatt tillgängliga som pay-per view och jag vet att ni säger att det går aldrig SF med på, men det vet man inte förrän man har försökt.

Tack och hej!

 

 

 

 

Jag är kär.

Så har jag äntligen sett den. Michelangelos Pietà. Den står i St. Peterskyrkan i Rom, numera bakom en massa plexiglas efter att en galning hoppade på den i 1972, slog på Maria och skrek ”Jag är Jesus och du är inte min mamma!”. Jag hade gärna visat en egen bild men den hade mest visat baksidan av huvuden och reflektioner i glaset, så här några bättre.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 07.53.09

Nej, jag är inte anhängare av någon religion. Men jag är nog kär i Michelangelo. Jag vet, han var troligen grav autist, han tvättade sig aldrig och han skrek åt sina skulpturer. Men vilken konstnär… Utan honom tror jag inte någon konstform hade varit som den är idag. Och jag tror inte att naturalismen hade varit så dominerande.Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.09.05

Så här såg tidigare Pietàs ut. Med variationer. Och ja, man förstod ju att det var lidande.Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.38.56 Mycket lidande. Och mycket lidande föder ju dåligt samvete och skuld för jag lider ju inte och man värjer sig och känner sig lite dålig för aldrig i livet skulle jag hänga på korset för mina principer, jag är bara en enkel dålig skit här på jorden.

Så kom Michelangelo. Han var 23. TJUGOTRE. Och fick ordern att skapa ”det vackraste marmorverket någonsin beskådat”. Lätt uppgift! Han tog ett enda gigantiskt stycke marmor och knackade ur den här. Utan el. Utan annat än en penna, handborrar, mejslar. Ett fel och så kunde det vara kört.

Ja, den är tekniskt mer än briljant. Men det är inte det som gör den så fantastisk. Det är realismen, spänningen och känslorna. Han gjorde en Jesus som var en vacker ung död man, han var av kött och blod och muskler precis som vi och han hänger död i sin mammas armar. Han gjorde en mor som ser på sin son som den vackraste sonen för vi tycker alla att våra söner är de vackraste och han ligger som ett litet barn; Michelangelo gjorde Maria stor, alltför stor, för att hennes barn skulle kunna ligga i hennes famn. Han förstod att vi skulle stå underifrån och se upp på den och han la Jesus så att han preciiis skulle vara på väg att ramla ner från hennes knä, ner på oss. Och han polerade upp sidorna på den för han såg ljuset, han förstod ljuset, han visste att hans figurer nästan skulle bli levande när ljuset reflekterade i marmorns högdagrar. Han fångade ett ögonblick, en känsla, i tiden.

Och jag tror människor blev drabbade, berörda. Det var ingen staty som bombarderade dem med skuldkänslor. Det var en staty som talade om kärlek och förlust och sorg och smärta och acceptans. Sådant som vi alla känner och brottas med. För det är det som konst handlar om. Att vi ser något om känslor vi kan känna igen i oss själva. Och vi känner oss plötsligt som en del av något större, och vi förstår att vi inte är ensamma om våra känslor. Och efter det var konsten sig inte lik. Ja det har funnits rörelser mot naturalismen och realismen och åt alla möjliga håll, men vi landar alltid tillbaka i: Blir jag berörd? Väcker det känslor?

Och ja nu undrar du kanske varför jag skriver om det här i en filmblogg eller så fattar du precis för ja det är ju det som bra film handlar om. Att inte tala om utan att tala med. Att ta fram ögonblicken. Att låta publiken uppleva känslan, de många komplicerade känslorna vi kan känna i bra skådespeleri. Att klippa just i spänningen och låta känslan landa hos oss.

Det är därför en och halv miljon människor går till biografen och ser ”En man som heter Ove”. Ja det hjälper att det är ett snyggt paket med en känd bok och Rolf Lassgård spelar. Men vi berättar om den för våra vänner för att vi har känt något om vad livet handlar om. Om kärlek och sorg och rädsla för livet. Och vi har berättat om ”En underbar jul” för att vi känner med karaktärerna i deras tillkortakommanden och vilja att vara bra människor. Och de av oss som haft förmånen att se ”Tjuvheder” och ”Efterskalv” har fått uppleva otroligt starkt mejslade känslosprängande karaktärer som kämpat med sig själva och sina misstag och trots massivt motstånd, desperat försökt göra om, göra rätt. Det är filmer som inte lämnar en oberörd. Varför fler inte har sett de två är en annan historia för en senare blogg. Idag vill jag bara tacka knasiga Michelangelo.  Och varje gång en film lyckas borde vi alla jubla. Vi sitter ju alla i samma sjunkande skepp och bevittnar biograffilmens undergång.. Faktiskt, när jag tänker på det borde jag kanske ha skrivit om Michelangelos Noah’s ark istället…

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 13.28.47

Härskartekniker

FullSizeRender

Tack Mathias Leclér, ”Villfarelser” på Instagram för bilden!

Jag skulle skriva om Härskartekniker

Flera veckor sen

Men då blev det tyst

Vem är Jag att…

Varför ska Jag…

Det börjar tidigt,

Leendet när vi berättar om våra drömmar

Blicken när vi visar vår ilska

Det fortsätter på skolgården

Det är kuratorn som tycker jag överdriver

Det är läraren som tycker jag överreagerar

Det är läkaren som inte ser på mig

Det är föräldern som helt enkelt förklarar att min sanning inte är sann.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För manliga skådespelare tycker inte om att få order av kvinnor.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För jag förstår mig inte på skådespelare. Och går som en man.

Det är finansiären som fastnar med blicken mellan min navel och haka och konstaterar att jag var ju riktigt söt.

Det är producenten som beordrar mig att äta middag med ovan nämnda finansiär.

Det är mannen i publiken som säger att du är ju duktig för att vara så ung!

Det är arbetsledaren som låter samma tre män tala.

Om och om igen

Det är fotografen som inte hör vad jag säger.

Det är elektrikern som säger till fotografen det jag just har sagt.

Och låtsas att det var hans idé.

Det är skådespelaren som äter upp repetitionstiden med sina anekdoter.

Det är maskören som säger att hon är van vid att jobba med män. Som inte lägger sig i.

Det är regissören som vill rädda mig. “Du vet, kvinnor kan inte göra film ordentligt. Ni har för mycket annat att tänka på.”

Det är konsulenten som berättar för mig att mina kvinnliga karaktärer inte är “likeable”.

Det är författaren som avbryter mig varje gång jag ska berätta något.

Det är skådespelaren. Det är skådespelaren. Det är skådespelaren.

Det är projektledaren som säger till mig i förtroende att det inte finns några kvinnliga regissörer. Fast jag står precis framför honom.

Det är jag själv som just i det ögonblicket han säger det känner mig unik och utvald – jag är den enda! Jag måste vara fullständigt fantastisk!

Det är regiassistenten som talar om för mig det jag precis har sagt till honom. Varje dag.

Det är ljudteknikern som blir upprörd när jag inte är nöjd. Men då så. Då kan ju du göra mitt jobb, tycker han. Varsågod!

Det är producenten som säger att han inte tror jag är stark nog för att regissera.

Det är producenten som skrattande säger till de unga männen om mig som står bredvid “Ja hon är ju duktig, men jävligt jobbig!”

De unga männen. Tack gode Gud för de unga männen. De ser. De stannar upp och frågar “Skulle det där föreställa en komplimang?”

Det är jag själv.

Det är jag som säger åt mig dagligen att inte vara så känslig.

Det är jag som säger åt mig att jag inte kan.

Det är jag som blir tyst.

Makt. Power. Ett skrämmande ord

Jag ville skriva om Makt.  Det är svårt. Det är ett läskigt, nästan fult och skambelagt ord. Många vill inte låtsas om att de har makt.  ”Nej, men det här gör vi ju alla tillsammans!” Men att vara regissör är att ha makt.

Att prata om makt; vad makt är och hur man får, behåller eller förlorar makt är något som jag har upplevt men inte verbaliserat. Nu är det dags. Jag fick skrivkramp för det är så svårt. Vi vill ju alla låtsas att det är så självklart. ”Nej Gud, jag tycker inte det är något annorlunda att vara tjej och regissör!” Har jag själv sagt och trott på. Fast jag precis hade jobbat med en manlig fotograf som öppet stod en meter ifrån och snackade skit om mig med sina assistenter. Det var skit man fick ta tänkte jag väl och tryckte ner det långt borta. I skampåsen. Tänkte istället på alla som sa att Gud va roligt att jobba med en tjej! Tills jag började inse att vi alla upplever det där att vi ska skämmas lite grann. Kvinnor som tar för sig. Som rör sig utanför den givna zonen. .  som omförhandlar vad en kvinnas makt är.

Men bloggen heter ju  ”En regissörs bekännelser. glamour! Intriger! Härskartekniker! och nu är det dags att komma till det sistnämnda. Och då måste vi tala om makt.

Jag går till Wikipedia för att se vad makt är. Looki, looki två vita medelålders män!

wikipedias bild av makt.

wikipedias bild av makt.

Enligt Wikipedia är  Makt är ett sociologiskt, teologiskt, organisationsteoriskt och filosofiskt begrepp som beskriver möjligheten att efter egen vilja fatta beslut som verkställs. Makt  förutsätter minst två parter: en part A som begär något, och en annan part B som uppfyller denna begäran.

Vad är makten en har som regissör? Det är rätten, och ansvaret, att vara den som definierar vad som ska berättas och hur det ska berättas, inom den ekonomiska ramen en har. Det är ansvaret att snabbt prioritera om när tid och omständigheter inte räcker till. Det är makten att behöva säga ja och nej till både människor och prestationer.

När människor samlas i en grupp förhandlas alltid en gruppordning fram, i det tysta, i det undermedvetna rollspel som vi alla ägnar oss åt. Hierarkin ser olika ut, beroende på om gruppen består av bara män, bara kvinnor eller en blandad grupp.  Män emellan  bestämmer rättt snabbt en lodrät hierarki och håller sig sen till den, medan kvinnor emellan vill ha en plattare organisation, utan en tydlig ledare. Vi är ju alla del av samhällsnormen som säger att mannen är ledaren.

Meni jobbar oftast i blandade grupper. Jag vill påstå att de allra flesta skulle säga att de inte har några problem att jobba under en kvinnlig ledare. För det är ingen som vill vara en neanderthalare och alla vill vara moderna människor som vill göra sitt bästa i sitt jobb. Men undermedvetet är det inte den ordningen som de flesta är vana vid. Det är utanför normen, både för män och för kvinnor att en kvinna leder. Det är faktiskt så ovanligt med kvinnliga regissörer attt jag fortfarande på varje inspelning fär höra av några: ”Vad roligt! Jag har aldrig jobbat med en kvinnlig regissör förut! Och många kommer också säga hur kul det är att du som kvinna gör det här. Hur hen tycker det är skönt att jobba med kvinnor. Komplimanger är trevliga. Men redan här är du definierad utifrån ditt kön; inte utifrån din yrkesposition, som en man hade varit.

Det borde inte göra någon skillnad tänker en. Dom får väl definiera mig som dom vill. Men jag tror att när du först och främst är en kvinna och sedan regissör/professor/forskare/jurist/ whatever, är din position som ledare för din grupp aldrig helt självklar. Allt det du inte gör som en man skulle ha gjort kan bli en källa till oro. Allt det du gör som en kvinna inte brukar göra kan också leda til oro. Oro leder till ifrågasättande. Där kommer det vi kallar för härskartekniker in. Man kan också kalla det en konstant omförhandling av makten, som du måste vinna. Varje timme, varje dag.

Och här är kruxet – Jag kan inte leda som en man. Helt enkelt för att jag inte är en man. Jag har inte en mans sätt att tänka och är inte tillskriven en mans privilegier . Jag måste leda som den jag är. Med mina egna erfarenheter, med alla mina unika förmågor, mitt sätt att tänka och med min egen vision.  Men hur jag än gör det, så måste jag leda! För det är mitt jobb.

Nästa gång: Härskartekniker. Tills dess- låt mig höra dina tankar! jag blir superpeppad av era kommentarer, frågor, tankar!

 

 

 

 

På vift i New York

Min nya långfilm ”De Standhaftige” eller ”Walk with me” är äntligen klar.!!! Yeayyyyy! Eller – mitt jobb, alla kreativa beslut,  är klart – en massa tekniskt ska till nu. Tomhet. trötthet, glädje, rädsla i en skönjobbig mix. Jag åker på  minisemester till min älskling Dan som filmar en actionfilm i New York.

För en vecka sedan släppte New York Times en artikel: ”The Women of Hollywood Speak Out”, med 60 starka kvinnor på omslaget.http://www.nytimes.com/2015/11/22/magazine/the-women-of-hollywood-speak-out.html?_r=0.  Det är både jäätte jääättedeprimerande läsning – och fantastiskt att vi äntligen vågar prata om det faktum att villkoren är så olika för män och kvinnor i denna bransch, både bakom och framför kameran. Självklart är villkoren lite olika därborta – men samtidigt inte. För normen är en man som regissör. Som en kvinna säger:

‘‘I think there’s a fear that females can only tell female stories, like if they’re given free rein, they’ll just write stories where everyone’s braiding each other’s hair and crying,’’ said Elbaum, 38. The soft-spoken Piven said: ‘‘I feel that there is something going on underneath all of this which is the idea that women aren’t quite as interesting as men. That men have heroic lives, do heroic things, are these kind of warriors in the world, and that women have a certain set of rooms that they have to operate in.’’

På planet över till New York ser min granne på ”Jurassic World”  en $150 millioners film gjord av en ung man i baseballkeps som bara hade gjort en film förut (som artikeln nämner – när hände det en kvinna?). Min granne har hörlurar, jag tittar över axeln, stumt. Det är roligt. En man och en kvinna blir jagade av dinosaurier genom djungeln.  Mannen är klädd i för uppgiften mycket lämpliga kläder, typ safariutrustning, med gevär och kniv. Den stackars kvinnan är klädd i en vit kjoldräkt och höga klackar. Inga vapen. Såklart. Hon har ju en man. Dom springer mycket och slänger sig på marken. Han blir svettig och smutsig. Det blir inte hon konstigt nog. Han har mycket dialog och pekar än hit och dit och ibland skjuter han. Hon växlar mellan att se förvånad, rädd och förvirrad ut – typ nu vet jag inte hur jag ska se ut för min stackars karaktär vill ju ingenting alls – och sen springer hon efter mannen. Jag tänker på hennes fotblåsor. Sen somnar jag.

I New York skyndar jag míg ner till min älskling som jobbar sista långa dagen innan han får semester 4 dagar över Thanksgiving. Han är fotograf på ”John Wick 2” där Keanu Reeves pangpangar sig genom livet.

Det är alltid lika konstigt att besöka andra människors filmer. En inspelning är som en levande organism där varje människa har en exakt  funktion och alla är medvetna om varandras bidrag till helheten.  Tidspressen är alltid på max. På ens egen inspelning är en akut medveten om var bollen ligger, var den svagaste länken är, vem som kommer få problem och vem som kommer lösa dem. Men, kommer en in utifrån på någon annans inspelning ser det alltid bara ut som en massa människor som hänger och gör ingenting och sen springer iväg lite. Jag smyger runt. Hälsar. Tar mig en kopp kaffe men det är inte lätt för det finns 10 olika sorters kaffe att välja på. Och 15 olika sorters frukt och fem varmrätter.  Och kaffet är lika äckligt som amerikanskt kaffe brukar vara och ja jag vet att ni undrar, Keanu Reeves är jättesnygg och jättetrevlig fast han har blod över hela ansiktet. Det är en rätt liten scen i sig men John Wick har en hund så jag hänger på hundtränaren som har tre likadana hundar som han byter mellan och jag blir hemligt lite nöjd när jag ser att hans hundar inte alls lyder hela tiden, då är det inte så illa med min lilla Simba, och  sen blir jag satt i fin stol med hörlurar och slår mig till ro; kommer sakta in i just den här inspelningens rytm, organism. Och blickar ut över ett hav av män. Vita män i baseballkepsar.

På besök i stora världen

På besök i stora världen

På natten blir vi  jättesjuka, Dan och jag. Inte vet jag hur det går till men vi vaknar båda med över 38 graders feber och influensa. I feberyra bläddrar jag planlöst genom alla kanalerna på TV-  en kvinna lagar mat till sin man som kommer hem snart på deras 25 års jubileum och lovar mig glatt att ”He is really gonna love you for this”. En annan kvinna är 25 år och vill åka till en man i Autralien som är dubbelt så gammal och har fem barn. Hennes mamma tycker det är en jättebra idé. Sen hamnar jag i en underbar New York Times intervju med den fantastiska komikern Kathy Griffin. Det är massor om hennes karriär och hon är jätterolig och säger allt som ingen vågar och så kommer de in på att det finns så få kvinnliga komiker. som får stå på standup scenerna och ännu färre som får göra de stora grejerna.  Ja det finns Amy Schumer och Amy Poelher och Tina Fey – men sen? Vi har ju haft samma diskussion i Sverige. Och plötsligt orkar inte ens hon vara rolig utan bara säger ”Its 2015. Why are we still having this conversation?”

Kathy Griffins

 

 

 

Vem är man?

-Jag var hos läkaren igår. – Vad sa han?

-Det stod en polis därborta. – Vad gjorde han?

– Vi fick en ny konsulent igår. – Vad heter han?

Ja, vi faller alltsom oftast in i våra fördomar. Ovanstående repliker var ett axplock från de senaste veckorna. Även om fler kvinnor än män är läkare nu; en tredjedel av poliserna är kvinnor, och det finns en manlig och en kvinnlig långfilmkonsulent idag, så tänker fortfarande många människor först ”man” när de tänker ett högstatusjobb. Och så länge mannen är normen, definitionen, är vi fast i att ses som Kvinnliga poliser eller Kvinnliga regissörer med allt vad det innebär av fördomar som just den människan har om oss.

Ett fascinerande liknande exempel hittade jag här:

I veckan har jag ljussatt min film. Jag älskar just den delen av filmarbetet. Den blaskiga offlinen försvinner och fram träder filmen på riktigt. Många regissörer överlåter ljussättningen till sina fotografer. Inte jag. Eftersom jag kommer från måleriet älskar jag vad man kan göra med ljuset, skuggor och färger. Ibland vill fotografen och jag inte samma sak. Det är inte kul. Då gäller det att analysera vad som verkligen är bäst för filmen, för historien.

Ljussättare är en yrkesgrupp där det verkligen är brist på kvinnor. Hittills har jag aldrig mött någon, konstigt nog. Första gången jag jobbade med en ljussättare var också första,  men inte sista, gången jag blev ”lilla gummad”. Jag kom från måleriets värld rätt in i filmens och ville göra en öppningsbild kornig och magentaröd helt med flit. Lite som en impressionistisk målning. Den äldre ljussättaren i sin vita labrock såg ner på mig med ett milt överseende. ”Lilla gumman, du kanske ska låta mig ta hand om det här”.

Men det var länge sen. Nu har jag suttit i ett mörkt rum tillsammans medmin fotograf Lars Skree och den här fantastiska mannen, faktiskt en av världens bästa ljussättare som vi har lyxen att ha på Chimney i Stockholm.

Mats Holmgren ljussätter Cecilie Lassen i

Mats Holmgren ljussätter Cecilie Lassens ansikte i ”Walk with me”

Med Mats är allt möjligt, men ändå far vi inte vilse utan får en otroligt snygg film, även med magentabilder ibland om jag så vill 🙂

Nu åker jag ner till Danmark och gör det allra sista på filmen – slutmixen. Hörs om en vecka!

Lisa