Är jag modig?

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva om ledarskap. Men det går ju inte. Vilken fantastisk respons! TACK alla som kommenterat, mailat och hört av sig på ett eller annat sätt och bekräftat min upplevelse. Jag är inte ensam! Det är en skön känsla.

Samtidigt (för det finns ju alltid ett samtidigt). Många säger att jag är MODIG. Modig för att jag vågar påtala vad vi alla ser: att vi kvinnor särbehandlas som ”Kvinnliga regissörer”. Och jag förstår precis vad det betyder. Det betyder att nu när jag pratar om detta tar jag risken att bli ”persona non grata”, den där jobbiga feministen, den där kvinnan som klagar över att hon inte fick jobb. Bitchen. Och vem fan vill anställa en sån.

Så. Hör upp: Nej. Jag klagar INTE över att jag inte har fått jobb. Detta handlar inte om det. Och efter 30 år i i filmbranschen, varav 25 som regissör; efter fem långfilmer, två egna tv serier och många andra jobb så hoppas jag att jag har bevisat tillräckligt för att kunna fortsätta arbeta med alla fantastiska människor i denna galna bransch, för det finns fullt med både män och kvinnor som inte är rädda för människor med en åsikt.

(Konstiga saker som sägs om kvinnliga regissörer:

Producenten: Jag vill gärna ha X som regissör.

Finansiären: Jaa, men är hon inte väldigt… bestämd?

Producenten: Sen när har det varit fel att en regissör är bestämd?)

Men rädslan som ligger bakom orden ”Du är så modig” är reell. Vi känner alla av den, jag är inte på något sätt immun. Jag har bara kommit till en punkt där jag inte längre vill bortse från att kvinnor och män behandlas och bedöms olika när vi vill utföra samma jobb. När jag samtidigt upplever att världen skriker efter nya berättelser, nya perspektiv och nya röster.

Igår hamnade jag i ett samtal med några av mina kvinnliga kollegor, återigen kring detta. Vi pratade om hur även media gärna förminskar våra insatser. Som exempel nämndes att Lisa Siwe som konceptuerat, castat och regisserat de första 4 avsnitten av TV4s succésatsning Modus, alltid nämns tillsammans med efterföljande regissör, Mani Masserat Agah. När jag idag gick in på IMDB fann jag att det till och med såg ut så här:

Utdrag ur IMDB, Modus

Utdrag ur IMDB, Modus

Är det en slump att Manis namn hamnat överst?

Jag tänkte att jag skulle kolla på Bron, för där var ju Charlotte Seiling den konceptuerande regissören, som bland annat satte den geniala casten med Kim Bodnia och Sofia Helin. Men oj, titta vad som står där:

Utdrag ur IMDB, Bron

Utdrag ur IMDB, Bron

 

Ja, jag vet inte jag. Vad har ni för tankar? Fortsätt prata; med mig och med varandra!

Under tiden fortsätter livet som vanligt för mig och Simba. Här lägger han lite vispar på Sebastian Öbergs snygga musik.

Må gott!

4 thoughts on “Är jag modig?

  1. Aase Högfeldt skriver:

    Tack Lisa för kloka och stärkande ord. Sorgligt, sorgligt att det är som är och för att kunna förändra till det bättre måste vi alla hjälpas åt och få upp problemet till ytan, vilket du gör med stort mod. Könsnormen i samhället såå djupt rotad, MEN inte cementerad. Det krävs mod, strävan, envetenhet,kunskap och idogt arbete från många olika håll i förändringsarbetet…..att vi stöttar varandra är dessutom väldigt viktigt// Aase

    Gilla

    • lisaohlin skriver:

      Aase, det Har hänt mycket de senaste åren, det ska vi inte glömma. Det är nästan därför den här osynlighetskänslan som finns blir än mer besvärande. Vi får finnas med, men inte på riktigt, inte på samma villkor. Tack för att du stödjer och sprider!

      Gilla

  2. Anna Ulrika Ericsson skriver:

    Yup. Modig…eller kanske mer….Moget Modern…
    Jorå – mer än en gång. Har sett det ske. Upplevt det hända. Gör det själv. Gammal vana, slöhet, hävd, tradition, oförstånd eller missriktad välvilja.
    Hurra för dig – att du vädrar ut, luftar, skakar av dammet, synliggör, ger utrymme åt det komplicerade. Nä, du skjuter dig inte i foten. Du tar av dig skorna å dansar i lervällingen – å om nån vill passa på att lossa bössan – för att visa att du ”får skylla dig själv om du går barfota när det nu är så geggigt” – det visar bara på den sårbarhet vi önskade inte är där…
    Det är när jag inte torkar linsen, byter objektiv, ändrar skärpan, flyttar vinkeln, som filmen blir monoton, perspektivet same-same, synen grumlig och världen krymper. Tack för ännu en Milstolpe på Myrstigen. Myrstolpe i Moraset. Mera! //U

    Liked by 1 person

    • lisaohlin skriver:

      Tack Anna Ulrika! Jag dansar i lervällingen – underbart! Hoppas många fler förstår hur skönt det är när leran kittlar mellan tårna! Du har helt rätt. Man kan inte gå genom hela livet och vara rädd för att säga det så många vet. För vem är man då? Kram!

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s