Hälsning från Regissösen

Nu, mina vänner,  finns det en ny punkt på sidofältet här till höger! Den heter ”PRENUMERERA”Under den finns en lite brun fyrkantig knapp som det står FÖLJ på. Trycker du där så kommer din dator skrika till varje gång jag lägger upp ett inlägg. FÖLJ, FÖLJ, FÖLJ! Jag anar än mindre än du var den här resan tar oss.

Om man slår upp Regissör i Svenska akademiens ordlista står det så här:

Svenska akademiens ordlista, äldre utgåva. Hoppas jag.

Svenska akademiens ordlista, äldre utgåva. Hoppas jag.

 

Regissös. Jag tycker faktiskt bättre om det än ”Kvinnlig regissör”. ”Kvinnlig regissör” är nån sorts korsning mellan ett förminskande och en abnormalitet. Så idag vill jag vara Regissös.

Det här är Eddie. En fantastisk sounddesigner som jag har äran att jobba med, i hans studio på Mainstream i Köpenhamn.

Eddie Simonsen tillsammans med skådespelerskan Karen-Lise Munster

Eddie Simonsen tillsammans med skådespelerskan Karen-Lise Munster

Eddie är dansk och han tycker mycket om att prata om manligt och kvinnligt. Han säger att han sätter på sig olika öron beroende på om han jobbar med en man eller en kvinna. Män pratar om vilken teknik de vill använda för att få fram ljudet de eftersträvar. Kvinnor pratar om vilken känsla de vill uppnå. Två olika sätt att kommunicera kring samma sak. Det ena inte nödvändigtvis bättre än det andra.

Det är Eddies upplevelse och jag ifrågasätter den inte. Men det blir lite som att slå in öppna dörrar när jag ber honom att komprimera ljudet och han blir djupt imponerad. En kvinna. Som vet vad komprimera är.

Efter dagens slut säger Eddie spontant: ”Det er fandeme sjældent man arbejder med en kvinde som hved hvad hun snakker om og vad hun vil!”

Är det en komplimang ? Bäst jag slickar i mig i så fall!  Men vänta… vad är det han säger?

Att han arbetar sällan med kvinnor? Att andra kvinnor han arbetar med inte vet vad de vill? Att han har en bild av att kvinnor inte vet vad de vill, kanske för att de kommunicerar på ett annat sätt?

Och framför allt, måste jag fråga Eddie: Du menar alltså att alla männen du arbetar med alltid vet vad de vill?

Han blir tyst en sekund sen säger han, ”Nej, det hved de fandeme ikke!”

Den här lilla, rätt oskyldiga ordväxling, som absolut var avsänd som en komplimang (stackars Eddie, han visste inte vad han gav sig in på), belyser den dubbla standarden som kvinnor och män möter. När män tvekar, är osäkra, har svårt att formulera sig (vilket ju händer  i en konstnärlig process där man söker sig fram) eller helt enkelt är dåligt förberedda, så kan det bli tröttsamt men alla hjälper dem och de kan fortfarande nå genistatus med hjälp av välviljan runt dem.

När en kvinna gör detsamma uppstår nästan alltid något annat. En osäkerhet kring om hon kan sitt jobb. En undran, från både kvinnor och män om varför hon fick jobbet från början. Ett snack om att hon inte kan leda. En ansats av oftast en man i teamet att ta över ledarskapet, för att osäkerheten stressar alla så. Som om man innerst inne väntat på det här.

Vi kan inte trolla bort det. Alla kvinnor i ledande positioner i världen vittnar om nödvändigheten att prestera så mycket bättre än männen för att kunna bli accepterade som ledare. Samtidigt måste vi ha rätt att stanna upp, tveka, våga vara osäkra och lyssna inåt. Det är en viktig del i alla skapande processer! Vi hittar alla sätt att lösa dilemmat, ibland bra sätt, ibland mindre bra. Jag vet att jag själv nu för tiden tar mig rätten att säga ”Jag vet inte” – men jag är lite för snabb på att ge ett besked på när jag kommer veta. För att jag inte vill att osäkerheten ska sprida sig. Ännu mer än vad den gör av min blotta uppenbarelse vill säga.

Håller du med? Och hur gör du? Berätta, kommentera; jag blir så glad och peppad av din feedback!

Ha en ljuvlig helg!

Regissösen

3 thoughts on “Hälsning från Regissösen

  1. bregetake skriver:

    Jag håller med dig i allt! Vi måste lyfta frågorna och stötta varandra när vi ser och hör det hända och när vi är med om det. Inte dra oss undan. Ifrågasätta och våga vara oss själva.
    Framför allt våga vara oss själva tror jag. I vått och torrt.

    Underbart att du bloggar om det här, Lisa! Kommer dela!

    Gilla

    • lisaohlin skriver:

      Tack Birgitta. Egentligen är det inte så märkvärdiga saker. Och oftast upplever vi situationer som inte beror på dumhet, elakhet eller medveten utestängning, utan bara på en djup djup omedveten känsla av att vi inte är skapta att vara ledare. Vi måste lufta den känslan, synliggöra den. Tack för att du sprider!

      Gilla

  2. bregetake skriver:

    Alla kan väl känna sig osäkra i sin roll vilken den än är, men jag tycker det sker ”övertramp” i så många olika sammanhang. Men ingen säger nåt. Som att vår arbetskultur okejar det och att vi är alla vana. Jag menar inte att det bara är av elakhet eller dumhet (fast ibland undrar man) men det bemöts och belyses så sällan i stunden. Och inte heller efteråt. Attityd och ton kan vara kränkande inte bara från män mot kvinnor utan mellan män och män och kvinnor och kvinnor också.
    Om vi ska förändra det måste vi våga lyfta det.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s