Vet du vem du är?

Det finns människor som, utan att någonsin ha varit på en plats, kan beskriva den platsen inifrån, som vore de en del av jorden eller väggen.

Och så finns det andra som kan vara på exakt samma ställe men som inte ens vill erkänna att dom är där, på riktigt.

Självklart , det är lättare att erkänna att man ligger på en solstol med drink i hand än att erkänna till exempel att man sitter på psykets låsta avdelning. Å andra sidan, om man sitter på en solstol med en drink i hand och mannen som man varit gift med i tretton år sippar sin drink och plötsligt säger att han har träffat en annan och vill skiljas, så uppstår genast en overklighetskänsla och kroppens instinktiva reaktion är ofta: ” Jag är inte med om det här. Det händer inte mig”.

Den 25 mars i år var livet som vanligt. Jag satt med min klippare Anders och klippte min nya film ”Walk with me”, min femte långfilm, denna gjord i Danmark. Eller han klippte och min hund Simba drog upp hans skosnören.

IMG_5057Vi regissörer sitter oftast, nej förresten vi ligger oftast i nån skön soffa bakom ryggen på klipparen och har en massa synpunkter och driver den stackars människan till vansinne. Vi pratade lite om ”Jordskott” som nått fantastiska publiksiffror och som SVT låtit några killar producera och regissera trots ringa erfarenhet med spelfilm. Så kan det vara ibland, tänkte jag. En idé som bara är rätt i tiden.

På kvällen hörde jag sen, i P1 en intervju med Christian Wikander på SVT Drama.

-Varför gör inte fler kvinnor stora TV Drama produktioner i SVT?

– Ja eehh, bra fråga ehh, vi gör ju fyra titlar om året, och sen är det ju tre miniserier, och vi försöker verkligen ehh på utvecklingssidan ehh få igång fler projekt med fokus på inte minst ehh kvinnlig upphovsman, men det är en väldig hård konkurrens, det är det.

Journalisten fortsatte: Christian Wikander menar att det är den alltmer internationellt finansierade dramaproduktionen gynnar de redan kända namnen, dom som har bevisat att dom kan handskas med budgetar på upp till hundra miljoner kronor, och dom är oftast män.

I det ögonblicket kände jag mig som hon i solstolen. ”Jag är inte med om det här. Det händer inte på riktigt”.

Att en relativt modern jämnårig man, som regisserade tv såpa när jag gjorde min första TV serie, som mycket väl känner alla oss kvinnor som jobbat i många år (och både kan hantera en budget och vara finansierbara), kan säga så som enda svar.

Samtidigt som tre unga relativt oerfarna män fått både skriva och producera göra SVTs största dramasatsning, med en regissör som aldrig regisserat drama förut.

Det kändes inte orättvist. Det kändes som om jag var… osynlig. I det ögonblicket insåg jag att jag, och alla mina kollegor med två bröst (nej manboobs räknas inte) bara är regissör i vår egen värld. För i alla andras ögon är vi en Kvinnlig regissör. Det andra könet.

Nej, jag är inte dum. Jag vet att jag är en kvinna och en regissör. Men jag hade någon slags bild av att när man varit regissör tillräckligt länge så är man, som snubbarna, bara regissör. Inte någon man måste gå runt i skogen och leta under speciella stenar för att hitta. Stenen med de kvinnliga regissörerna. Som kanske kan hantera både hushällskassa och en budget.

Det var en stark upplevelse den där dagen den 25 mars. Jag såg tillbaka på över 25 års produktion och tänkte, Spelar det någon roll? Finns jag? Vem är jag som regissör? Jag vill å ena sidan absolut stå bredvid mina kvinnliga kollegor och påtala den skeva bild som påtvingas oss. Å andra sidan vill jag bli bedömd som regissör, inte kvinnlig sådan, med en massa belastande fördomar och dubbla standarder kring hur jag är.

Jag blev inte av med overklighetskänslan. I flera dagar gick jag runt och kände mig som jag inte fanns, på riktigt. Så jag bestämde mig för att starta en blogg. För att berätta om mitt liv som regissör. För att synliggöra. Inte minst för mig själv.Kanske blir det här en plats där fler vill diskutera. Kanske blir det bara en plats för mina egna tankar. Vill du kommentera svar, fråga, eller har idéer om vad jag borde skriva om – berätta!

Den närmaste tiden kommer jag skriva om arbetet med min nya långfilm, som just nu ljudläggs. Sebastian Öberg från Fläskkvartetten skriver scoret och det har tagit oss ett par varv för att hitta vad vi tycker funkar, men nu blir det så häftigt. Modernt, känslosamt, kantigt.

Jag vill också skriva om allt det andra. Den dubbla standarden vi kvinnor slåss mot. Till exempel tvivlar folk gärna på vår kompetens mer än på männens. Å andra sidan om vi blir för kompetenta så blir vi så jobbiga och krävande. Medan männen blir duktiga och rutinerade. Eller – har jag fel? Lämna gärna en kommentar!

24 thoughts on “Vet du vem du är?

    • lisaohlin skriver:

      Jag kan inte påstå att jag är en organisera-typ. Mest för att jag inte hinner och inte riktigt tycker det ger då mycket som det tar. Men nätverk tycker jag funkar fantastiskt att dela erfarenheter och upptäcka att man inte är ensam. Tack för att du läser!

      Gilla

  1. Aja skriver:

    Heja Lisa!
    Visa, synliggör!
    Jag har ofta fått höra ”Tyvärr, vi ska ha en erfaren regissör” – men den som fick uppdraget har så ofta varit en kille med mindre erfarenhet än jag. /Aja

    Gilla

    • lisaohlin skriver:

      Ja. Vi bedöms olika. Män bedöms på vad vi tror de kan göra. Kvinnor bedöms – i bästa fall – på vad de gjort. Tack för att du läser.

      Gilla

  2. lisaohlin skriver:

    Tack för att du premiärkommenterade! Ja det är läskigt men dags att lyfta frågan om hur länge vi ska anses som lustiga undantag i männens värld. Jag vill egentligen mest skriva om mitt arbete och kanske därmed ge någon en bild av att vi gör exakt samma sak, kvinnor och män, när vi gör en film. Hoppas du följer med!

    Gilla

  3. Pontus Olgrim skriver:

    Hemskt. Som man är det naturligtvis omöjligt att förstå fullt ut. Kan tänka mig att det enda jämförbara är vad jag själv ofta råkar ut för: ”Tyvärr, vi vill ha någon med svensk scenskoleutbildning” (jag är utbildad i Australien). Men det är ändå inte fullt ut samma sak – man och kvinna är något man ÄR, en utbildning är något man har-att bli borträknad för något man är blir ju ett personangrepp på sätt och vis.

    Gilla

    • lisaohlin skriver:

      Tack för dina ord. Det ger mig inspiration till nästa inlägg. Vad är en ledare? För det sitter ju inte mellan benen. Hoppas du fortsätter at följa!

      Gilla

  4. YuSie Rundkvist Chou skriver:

    Superviktigt inlägg och bra att du berättar om detta. Ibland går organiserandet av bara farten. Ditt inlägg är ett första steg på vägen. Vi som samlas här och läser är fortsättningen. Vem vet vad det kan leda till?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s